granaterimagen, slutar som det vill

Jag vet inte varför jag är så ledsen nu för tiden. Jag har egentligen kommit loss från allt jag ville bli fri ifrån, men ändå är det något som finns inuti. Jag tror jag identifierade mig lite med smärtan jag hade för honom, & nu när den är förbi vet jag inte riktigt vad som händer. Att det var så fruktansvärt länge sen jag bara var jag, bara var glad och lycklig på egen hand, att jag glömt bort hur man är så.

Samtidigt kan jag inte rå på känslan som nu mer blivit en del av mig, att alla lämnar mig. På ett eller annat sätt. I varje fall tolkar jag det som så, men jag vet inte varför det blivit så heller. Det är som att i samband med att jag förlorade pappa så ung & skör, att jag inte orkar med avsked, de tär mig itu. Samtidigt fäster jag mig alldeles för lätt vid människor, som ett försök att ersätta det stora hål jag en gång fick. Men ingenting väljer att sitta kvar, och därför blir jag sårad igen, igen & igen. Jag är rädd för hur lätt jag skulle kunna gå i tusentals bitar & aldrig lyckas bli hel igen.

Om det finns nåt sånt ställe så får någon gärna ta mig dit. Jag tror jag redan är ett fall för psykiatrin & det vore hemskt om jag har rätt, men jag tror inte jag någonsin riktigt kommer bli hel utan hjälp. Annars kommer jag sluta som den där kvinnan som går till psykiatriker när hon är 40 för att få veta att hennes problem med män beror på en utebliven pappa. Jag vill inte bli sån.

Idag skriker magen efter värme. Var är han jag ska vakna med efter en kväll ute med tjejerna, var är han jag låtsas slåss för när jag drömmer att vi är i krig. Kärlekssoldater, plastsvärd & lila fjärilar som ska fladdra omkring i maggropen. Var är dom?

Igår fick jag en anledning att ta en promenad längs memory lane. Ibland kan det vara vackert, men mestadels är det rätt mycket svart färg rakt igenom, glädjes-tom & bara ganska smärte-rik. Om det beror på att man saknar det, sörjer pågrund av det eller mår dåligt över minnet är egentligen den enda singulära skillnaden.

Melissa Horn & hennes kompanjon Lars Winnerbäck ger mig fler tankar & anledningar att istället springa samma länga. "Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut", jag vet inte riktigt vad det har för betydelse men orden känns. Jag vill egentligen inte ha någon just nu som jag haft någon förut, men igår sprang jag längs memory lane & det är klart det svider till när det handlar om kärlek, men det är ändå bra minnen jag har.

Ibland bör man bara stanna upp & njuta av stunden.

Jag ska börja lyssna mer på tankar som ramlar över mig ibland, jag skulle vid vissa tillfällen klara mig så hemskt mycket bättre. Istället för att stressa iväg onödiga tankar som ändå bara leder mig till att inte må så bra alls. Jag tänker nu mer försöka mitt allra yttersta att stanna upp & ta del av livet som levs nu, inte att må dåligt över vad jag tror är livet. Svårt att förklara men jag förstår mig själv, äntligen.

Johnny var Evas hjärtas låga.
Han var solen när det dagas,
han var parken när det våras.

Hur vet man egentligen när man är kär, vem bestämmer efter hur lång tid man kan bli det & hur känns det egentligen? Jag har alltid varit en expert på att inbilla mig fler känslor än jag har, & när jag väl har dom så sitter dom som berg, omöjliga att flytta på. Vad känner jag i magen som sakta men säkert vänder mig in & ut, vad har jag i huvudet. Det hjälper mig inte att jag tänker sönder varenda liten känsla, varje liten impuls & tanke. Jag behöver hjälp på traven, för jag vet inte vad som händer. Hur ska jag tolka allt jag tänker, känner i magen & allt som kan tolkas som pirr. Jag vet liksom inte hur jag ska göra, help me out här.

Kvällar, nätter & timmar långt in på morgonen. Varför är det alltid mörkret som tar med sig alla tankar & funderingar? Ofta har jag funderat på om det faktiskt har med mörkret att göra, eller om det bara handlar om tiden man får med sig själv. Strax innan man ska infinna sig i landet med John & livets verklighetsflykt.

Men jag har aldrig kommit fram till att man blir klokare av dessa tanketimmar i alla fall.

Vad gör jag vaken? Klockan trillar snart på halv fyra & halva natten är redan förbi. Jag sitter bort mina timmar & fyller dem med vaken tid istället för sömn. Får jag ut nåt av detta? Inget annat än söndertejpade tankebanor som jag tänker sönder snart, dammet skräpar ner & blodet rusar inte riktigt som det ska upp till huvudet längre. Appropå det så fick jag väldigt ont i det nu, & jag borde nog ha satsat på sängen istället för framför burken.



Skulle jag beskriva mig själv med fyra ord hade jag först & främst valt vad för ord som nu representerar att man tänker för mycket vad det än gäller. Sen hade jag inte kunnat låta bli att välja det som bevisar hur mycket jag faktiskt behöver andra människor i mitt liv, jag skulle aldrig överleva ensam. Det tredje ordet som skulle förklara vem jag är för er vore hopplös romantiker. För oavsett hur många gånger jag får det bevisat för mig att kärlek inte finns, så slutar jag aldrig tro på att någon gång, någonstans får man den man ska vara med. Att varje människa ha sin goda sida. Det kanske inte är romantik men jag räknar in det där på något vis. Sista, men inte minsta förklaring om vem granaterimagen är vore halv. För oavsett hur hel jag blir av vissa människor, vissa minnen & andra saker så kommer jag alltid vara halv. Tyvärr, & det gör ont, men jag är inte hel. Jag har svårt att tro att jag någonsin blir det mer, & blir jag det så kommer det nog ändå bara vara en känsla & inget mer än en känsla.