granaterimagen, slutar som det vill

Jag vet inte varför jag är så ledsen nu för tiden. Jag har egentligen kommit loss från allt jag ville bli fri ifrån, men ändå är det något som finns inuti. Jag tror jag identifierade mig lite med smärtan jag hade för honom, & nu när den är förbi vet jag inte riktigt vad som händer. Att det var så fruktansvärt länge sen jag bara var jag, bara var glad och lycklig på egen hand, att jag glömt bort hur man är så.

Samtidigt kan jag inte rå på känslan som nu mer blivit en del av mig, att alla lämnar mig. På ett eller annat sätt. I varje fall tolkar jag det som så, men jag vet inte varför det blivit så heller. Det är som att i samband med att jag förlorade pappa så ung & skör, att jag inte orkar med avsked, de tär mig itu. Samtidigt fäster jag mig alldeles för lätt vid människor, som ett försök att ersätta det stora hål jag en gång fick. Men ingenting väljer att sitta kvar, och därför blir jag sårad igen, igen & igen. Jag är rädd för hur lätt jag skulle kunna gå i tusentals bitar & aldrig lyckas bli hel igen.