och här sitter jag och bara saknar dig
Har du nånsin varit så inne i ögonblicket att du inte märker att du själv faller ner
nånsin slängt dig på sängen med hjärtat bankandes så hårt att du tror det kommer banka igenom
Gråtit och skrikit i din kudde, fått huvudvärk men inga tårar alls kommer ut
Och du dina händer skakar, din hals gör ont, för nånstans där är alla tårarna, som inte kommer ut.
Sen faller man till golvet, bankar huvudet i sängen
skakar mer och skriker smått
Du hoppas det är tårar men märker det är svett
för det är påfrestande att gå sönder inuti
Man försöker att i huvudet finna orsaker att gråta men allting försvinner snabbt och inget betyder nåt
Man har blivit så borta att man inte längre kan känna, men det finns nånting där som måste ut
Om man bara kunde hitta det
Och sen går man upp, slänger kallt vatten i ansiktet, känns svalt mot de åh så svullna ögonen
Och kanske nånstans grät man faktiskt ett par tårar, men det märktes inte bland allt vatten och man torkar
Men vikten i bröstkorgen finns fortfarande där och det man måste gråta ut har inte kommit ut
Missnöjd med att det faktiskt finns nånting kvar
Sen försöker man bara glömma medan hjärtat slappnar av, för det som hände nyss har gått av..
hate it
GILLHATAR.
I need you, I'm sorry
Jag ska göra mitt bästa nu, för att klara mig själv klara mig bra
men det är inget minus att du finns i mitt liv 50% av veckan
the beginning where the end starts
Nu ligger korten där
på hyllan
och det känns..
ja
befriande
JAG ÄR INTE STARKARE ÄN SÅHÄR
Jag vill gråta bort min familj för så lite verkar allt betyda jag orkar inte leva med dem jag orkar inte ha dem omkring, det verkar vara en vettig lösning att flytta bort för då börjar tydligen man älska en mer
min lillasyster är ett klassiskt fall hon flyttade 80 mil bort och helt plötsligt älskar alla henne så mycket att blodet skakar, vem älskar mig som är kvar? jag blev bara över
jag hatar mitt liv
hatar det
ni förstår inte
no air
imorgon ska jag lägga korten på bordet för att sedan lägga dem på hyllan
samtidigt som det gör ont känns jobbigt så är det det enda rätta
the apple of my eye
The only thing we share
Is the same sky
Who needs a heart when a heart can be broken
Jag vill härifrån och det nu. Bort från han, bort från allt som har med den här världen jag lever i just nu att göra.
Bort, varsomhelst och närsomhelst nu. Idag, imorn. Inatt, nu? Fanns det ett tåg med avgång 01.30 skulle jag inte tveka en sekund utan ta mina kläder jag redan har på kroppen, mitt bankkort och sen inget mer. Inte ens min mobil eller en bok. Inget som kan koppla mig hem hit mer, jag vill vara fri och bort från allt jag vet.
Jag vill bli fri dig
I will miss you always
"time, to me, is not measured in seconds, but in how much I long for you"
och med det sagt vet jag inte vad mer jag kan säga.
det är bara så fruktansvärt himla tomt.
Det kommer bli ett tungt tungt år
Och bara ifall jag inte har lidit tillräckligt i mitt liv redan,
så såg livet just till att jag får lida lite till
all and nothing
kanske önskar jag hela tiden nu att en gång till, bara en gång till känna din mjukhet i ryggen mot låren och inuti bara för att trasas sönder, bara en gång till eftersom mitt liv på något sätt fastnat i ditt fast jag vägrat och jag nu går sönder det gör jag tusen gånger därefter
jag vet att det är mitt fel
min kropp lyder mig inte, din lyder inte mitt hjärta vill du ta sönder får du, kanske önskar jag att du tog mitt liv med dig bara en gång till sen aldrig mer
så många aldrig har jag sagt att det inte längre hörs när jag pratar om dom eftersom dom ingenting betyder
men
jag vet mer än dig och det är därför jag inte kan berätta för du skulle aldrig tro mig
men jo jag är säker
jag vet att du ingenting vet eftersom du inte ens säger att det inte är mig du vill ha och det är ju omöjligt eftersom det är jag som älskar dig. och jag hör ju att du skriker efter mig ibland men att du inte hör mig förstår jag ju eftersom jag ingenting säger längre
och eftersom jag är livlös fortsätter jag skrika
Love like that
Varför ramlar jag över, in i och på låtar som bara får mitt redan så spruckna hjärta att falla ihop lite mer. Nu är jag inte ute efter nån sexy girl, men ni alla förstår vad jag menar.. Såna här nätter vill jag bara bli 5 år igen så jag kan få ligga där i pappas knä, ha ont i magen och ha hans hand på min rygg för att jag ska få mindre ont. Var tog tiden vägen? Jag är fortfarande för ung för att inte ha någon pappa. Han ska ju vara här, hjälpa mig med livet och kunna berätta varför killar föddes som de gjorde. Med ett mindre hjärta än resten av oss. I alla fall alla jag springer på. Nästan så jag önskar att alla i den genren kan ha en lapp på bröstet där det står "jag är en hjärtekrossare, satsa inte på mig". Livet vore lite enklare... jag orkar inte kasta bort mitt hjärta och mer tid.
Som att den var skriven av mig, om mig, för mig
Jag ber
Jag borde vara för fylld av alkohol för att ens kunna hitta inlogget hit, men det gör jag av någon anledning. Varför är alla alla, och inte ens ett litet undantag, alla, jag träffar helt fylld av idioti? Bara ett ihopplock av idioter som jag träffar. Jag borde hitta alla som jag inte träffar. Alla andra kommer jag dra under ett streck från och med nu, ni ger mig inget val.
Snälla ge mig bara någon riktig. Precis så riktig som alla verkar vara, förutom att dom faktiskt ska vara det också. Snälla jag orkar inte.
.
Still fighting it
Jag skulle kunna skriva i evigheter om känslor som gör en påmind natt & dag om att jag inte har det jag känner att jag måste. Men vad är ett måste? Ett begär, en känsla av beroende. Allt är relativt och alla känner olika men jag känner att jag måste ha för att må så bra jag möjligtvis kan. Klart livet går vidare utan detta måste, men oj så mycket gråare. Man kan gå runt i en grå värld alldeles för länge och ibland bara få snudd på detta som färglägger hela himlen, hela världen och som faktiskt lyfter marken man går på.
Ett begär mina damer och herrar. Oj vad det kan ta kål på en, samtidigt som det ger en så mycket styrka. För det får en att gå upp varje dag och hoppas att idag kanske är den dagen jag får träffa detta måste, eller ta del av det eller faktiskt få en liten del av det.
Åh det är verkligen något jag måste ha. Jag vill och jag måste. Jag tänker nog inte ge upp den här gången, även om jag ständigt blir påmind om riskerna man tar av att känna såhär. Men man vinner inget om man inte riskerar något. Och jag orkar inte lida mer av något jag redan vet att jag kommer göra det utav, om jag nu känt såhär förut pågrund av något liknande är det väl dags att sätta näven fanimig i backen och förhindra det den här gången? Var lite förklok för en gångs skull!
Jag vill ha och jag tänker jobba för det. Sen får det sluta som det gör, inte mer än livet. Inte mer än känslor förgäves, men känslor tar ändå slut någon gång. Kan man hoppas.
Like a knife
Ge mig eld och passion för det är precis vad jag behöver av dig. Jag tror mig behöva, jag vill ha även om jag aldrig visar det. Inte särskilt ofta, håller det inom mig och låter det bara bubbla över. Även fast jag vill skrika mig tom på gator utanför eller innanför det spelar ingen roll bara dom finns där under mig. Jag faller hårt, men jag har inte fallit så pass långt än att mina blåmärken på mina ben passar in. Dom bara finns där. Och jag fortsätter falla även fast jag vet att jag alltid har känslan av att falla lite mer än vad jag egentligen gör. Egentligen borde jag inte lita på mina känslor för dom får mig bara att hamna i problem och trubbel, sårade känslor jag aldrig kommer över. Snarare smyger jag mig under och förbi bara för att komma bort. Och det slutar alltid med att dom kommer ikapp, tillbaka. Inuti.
Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.
If you're gonna leave
Fast jag ska inte lura mig själv, jag blir ledsen & jag faller lite neråt när nån sviker. Men jag är väl inte mindre än mänsklig och jag kanske är lite egen och speciell på ett, inte alltid, så bra sätt. Men hittills har jag överlevt även om jag vet att jag antagligen kommer bli min egen död en vacker dag. Även om det oftast är jag själv som överspelar smärtan, men jag kanske bara är sån som känner den lite mer? Kanske lite mer skör även om jag alltid sett mig som stark. Kanske dags att tänka om, fundera på vad jag är för någon egentligen och kanske börja ta hänsyn till min ork. Till min benskörhet, hjärtskörhet. Jag undrar hur många förluster man orkar med.
Som sagt, jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt återigen visade sig att inte vara vad jag trodde, nu när ännu en människa missanvänder mitt förtroende, lovar saker, säger saker som sen bara spolas bort. Jag kanske är ensam om det, men sånt faller jag av. Sen vet jag inte med dig.
Here comes the rest of our life
En vän sa till mig att jag förväntar mig alltid så mycket. Och det stämmer, på pricken. För inuti huvudet börjar jag knåpa och pussla ihop saker som inte ens hänt än. Och som kanske aldrig händer, och ändå blir jag typ besviken om det inte blir så. Jag måste sluta.
"Let's make the best of tonight."
Graham Colton - Best Days
The story of my life
Det är verkligen ingen överdrivt att när jag väl börjar må bra, känna mig hel och klarar mig helt själv i den vardag jag lever i. Då måste jag hitta något (i de flesta fall någoN) som får mig att må sådär jävla mycket sämre.
Även om jag liksom inte ligger och gråter mig till sömns och inte har någon lust att ens kliva upp på morgonen, så blir jag ändå seg och börjar tänka massa tankar som att jag inte förtjänar vissa saker osv. Kanske jag inte gör det, men jag skulle vilja hoppas. När är det min tur liksom?....
Alla verkar hitta sina saker här i livet, både jobb och människor att dela allt med. Men jag då? Visserligen är jag inte särskilt många år än, men vad gör det när det känns som jag sprungit på snedsteg och vägbulor som om jag vore 40. Innan jag tog min lilla tripp till frisk fläkt så mådde jag bra, min mamma sa även att hon inte hade sett mig må så bra på hur länge som helst. Något i mig verkar då ha ryckt till och letade genast något att dala för. Varför är det så, vet jag inte hur man mår bra så jag gör det säkrast i att må dåligt? Är jag för osäker i rollen man spelar när man är glad, nöjd och kanske lite smålycklig. Alltså jag vet inte, men jag är så less på att fastna för saker jag ändå aldrig får ha som glädjesämnen. T tillexempel, han var ju bara till för att jag skulle må dåligt här hemma igen. Jag är inte den som har det bra, jag orkar liksom inte kämpa emot mer. Det är ju bevisat såå många gånger! Jag är liksom dömd att ha det dåligt. The story of my life.
Är det någon mening att streta emot?
