granaterimagen, slutar som det vill

Igår när jag tog ett ben framför det andra och rörde mig framåt, hemåt kom jag fram till något. Mina tankebaciller & hjärnspöken fixade fram en fundering som kan leda mig nånstans. Alltså, jag tror inte jag känner något, utan att jag bara bestämt mig för att fastna. För när jag väl tänker på det ibland så känns det ingenting, det är tomt, ljudlöst, vibrationstomt och bara platt. Men sen blir det ju också så ibland när jag väl rör mig i samma krets som den där vackra så blir det lite mer rörelse i magen, ögonen svider lite av all skönhet och händerna vibrerar av nervositet. Men konstigt nog pratar jag inte sådär skakigt, för jag trivs i sällskapet, jag känner mig trygg.

Och det är då jag ska sluta, för när man väl känner sig trygg är man alltid som mest öppen för att såras. Och I believe I will, för jag vet att intresset finns för någon annan. I just know it. Så därför tänker jag i alla fall låtsas som att jag ger upp, men jag vet samtidigt att det kommer jag ju inte göra, men jag låtsas nu. Så nu är jag inte ute efter nånting. Jag är bara jag ett tag.