Everything I, you were everything I once had
Bokstav. Du har alltid varit den där bokstaven. (Ska jag verkligen kalla honom "du"?) Han. Han har alltid varit den där bokstaven. För ett par månader sen öppnade jag mig för honom med känslor jag trodde jag hade inuti, än idag vet jag inte om det var på riktigt. Det här ledde till en rad med dagar av tystnad & bara olidlig väntan på något slags ljud. Ljudet blev aldrig, i varje fall aldrig på riktigt kan man säga. Sakta men säkert under dessa dagar som efter rad & rad blev till månader, så föll jag inte för honom, jag föll bort från honom. Han rann ur mig, rann ur blodet & hjärtat. Han rann ur mig.
Länge har jag känt mig fri, att jag inte ens får en smärre högre puls när jag ser honom eller hör honom. Det är liksom över & förbi, & det finns ingen känsla av att det är trist längre. Det har blivit en vana, & tyvärr verkar man vänja sig vid saker tillslut om det pågår under lång tid. Jag avvänjde mig honom, precis som en drog. Precis som ett beroende.
Idag, jag vet inte antalet dagar sen någonting eftersom jag inte bryr mig nu som då, men idag. Idag, precis som de senaste dagarna såg jag honom massor. Jag tycks alltid göra det nu när det inte spelar mig någon roll, nu när jag klarar mig utan det. Jag ser aldrig någon riktigt när jag vill. Tillbaka till ämnet, idag såg jag honom - han har en flickvän vid sin sida. Jag fick tillbaka delar av den sten som för ett tag sen försvann från mitt bröst. Den sitter inte där just nu, men under sekunden jag såg dom två gå där var det självklart som ett slag rakt i bröstkorgen. Jag kan inte säga att jag mådde dåligt över det, men självklart blev det en tung känsla & syn. Det var ju liksom jag som sist var hans käraste. Det känns bara lite konstigt, men det mesta har gått över sen idag. Men en konstig & obehaglig känsla, det måste jag erkänna.
Men det är väl inte mer än naturligt, jag är inte mer än människa.
Länge har jag känt mig fri, att jag inte ens får en smärre högre puls när jag ser honom eller hör honom. Det är liksom över & förbi, & det finns ingen känsla av att det är trist längre. Det har blivit en vana, & tyvärr verkar man vänja sig vid saker tillslut om det pågår under lång tid. Jag avvänjde mig honom, precis som en drog. Precis som ett beroende.
Idag, jag vet inte antalet dagar sen någonting eftersom jag inte bryr mig nu som då, men idag. Idag, precis som de senaste dagarna såg jag honom massor. Jag tycks alltid göra det nu när det inte spelar mig någon roll, nu när jag klarar mig utan det. Jag ser aldrig någon riktigt när jag vill. Tillbaka till ämnet, idag såg jag honom - han har en flickvän vid sin sida. Jag fick tillbaka delar av den sten som för ett tag sen försvann från mitt bröst. Den sitter inte där just nu, men under sekunden jag såg dom två gå där var det självklart som ett slag rakt i bröstkorgen. Jag kan inte säga att jag mådde dåligt över det, men självklart blev det en tung känsla & syn. Det var ju liksom jag som sist var hans käraste. Det känns bara lite konstigt, men det mesta har gått över sen idag. Men en konstig & obehaglig känsla, det måste jag erkänna.
Men det är väl inte mer än naturligt, jag är inte mer än människa.
Kommentarer
Trackback
