granaterimagen, slutar som det vill

Måste kärlek alltid vara något som föds direkt, som ett klistermärke som satt sig på insidan av maggropen. Som ligger & kittlar, gör sig påmind & verkligen envisar sig om att vara kvar tills något händer. Eller kan det födas, och växa, lite eftersom?
Att det blir lite i taget & till sist visar sig i fyrverkerier i både mage och ögon. Jag hoppas på det senare, annars finns det inget hopp förutom att lägga kittlande känslor på hyllan redan nu. Kan det vara så?