Sweep me off my feet




Jag har ofta klandrat mig själv för att fatta tycke för fort, tycka om någon på alldeles för knakiga grunder. Men egentligen är det väl inte mig själv att klandra om en människa fångar mitt intresse, det är ju inte jag själv som säger åt denne vad den ska göra. Den bara gör det, och fångar mitt intresse.

Jag har återvänt från en frisk fläkt och jag träffade en lika frisk fläkt under själva blåsten. En människa, en man. Swept me off my feet om man kan säga så, men där handlade det ju inte mer om en vecka. Är en vecka för lite för att fastna litegrann? Inte fastna så att jag inte tar mig loss, för tekniskt sett är jag ju redan loss eftersom jag sitter här massor av mil ifrån honom och han har varit hemma i mer än en vecka, medan jag kom igår. Jag har inte fastnat, men han har liksom fastnat på näthinnan, eller innanför pannbenet. Vad ni själva tänker passande.
Och jag ska erkänna att jag saknar ju att störa mig på att han ibland skriker den där frasen hans vän hade gjort en gång, och nu mer driver han och hans vänner med honom genom att skrika ut det. Jag saknar också att pilla på hans sträng på magen som är så ljus att man nästan inte ser den, men alldeles lagom för att bara hålla handen ovanför eller precis på och få en sån där pirr-i-magen känsla bara för att jag avgudar hans mage och hans abs. Saknar hela han faktiskt, att bara gå en promenad och önska lite för hårt att det aldrig skulle ta slut.

Men allt har ju sitt slut, precis vad jag sa till honom men i hopp om att jag bara pratade skit och att vi faktiskt skulle ses snart igen. Vi pratar ju nu också, men inte lika mycket och det är ju inte direkt lika live och nära som det var där nere. Saknar att ha honom i samma rum bara och vakna av att jag svettas ihjäl för att det är så in i helvete varmt, men det gör inget han låg ju bredvid. Fick en blomma, den gick sönder men jag skulle ju tänka på han ändå.

Så den där filmen, vi skulle tänkas kunna hoppa över 10 år av den och bara prata med varandra direkt. Liksom ta ödet i egna händer, precis vad jag gjorde. Han undrade om veckan utan honom varit bra, självklart var den det svarade jag men att den hade givetvis varit bättre i hans närvaro.

Nej, hej säger jag och jag står på marken även om jag flyger lite ovanför den. Ibland.
När jag saknar honom. T boy.


far too long I tried to reach you

vem ska jag nu ringa mitt i natten när jag behöver gråta ur och av mig
känslan av att bara ha någon i andra änden, höra andetag som inte är mina någon som bara hör mig men inte dömmer ser alla fel eller känner allt som inte är rätt klagar på mitt tonfall eller mängd av gråt
vem ska nu finnas där tjugofyra sju även om det alltid var fel att du fanns, även om vi skulle avbrutit våra sedvanliga ovanor för länge sen när vi tog slut på riktigt och kärleken inte spirade runt omkring oss sådär flammigt längre
vi blev till människor som bara fanns istället för människor som fanns enbart för varandra jag trivdes, trivdes inte du? du såg ut att trivas
jag saknar dig redan nu, efter tre dagar i tystnad



det är tungt att förlora någon nära hjärtat
det är farligt nära en vana nu

once upon a time we had forever



låten säger så mycket
nästan allt
så jag kan va tyst

vi släpper det här nu
även vänner har ett slut
når sin gräns
skiljs

jag önskar jag inte kunde röras


Ibland vill jag inte ha ett hjärta. Jag vill vara en av de hjärtlösa människor jag ägnat nätter att gråta över, för och de människor jag ägnat så många timmar åt att försöka att inte tänka på. Jag vill vara en av dem som inte behöver bry sig och inte heller ha ont i hjärtat, för vad sårar en hjärtlös människa? Säg mig vad en hjärtlös inte kan.

Jag orkar inte vara den som samlar på sig för mycket & bryr sig mycket mer, inte vara den som gråter i kudden eller skriker i sängen för att någon annan stulit något av mig eller burit sig så illa åt att jag inte finner någon annan lösning. Att ha en smärta inuti som bara ekar och blir större för varje gång man inte släpper, utan varje gång man lurar sig själv att den här gången var nog den sista. Eller nu förstår människan nog hur illa den gjort mig.

Men det fungerar inte så. Vissa är helt enkelt till för att såras och vissa för att såra, alla i mitt läge.

the more I had to change I stayed the same, the same

None

det blev inget mer än det
och ärligt gör det mig inget

vad skönt

you and me, and all those weekends

"hej"

att ett så uttjatat ord kan få en sån ruggig känsla att bara äta upp halva magen. Jag sitter och bara är mig själv det bästa jag kan efter en kväll med bästavännen och vad händer. Har hittat halva mig själv igen efter en kollison med något jag trodde var något nyfunnet men jag vet aldrig riktigt vad som är bäst för mig tror jag. Jo, gamla kärleken skickar ett hej. Om så bara på ett litet sms så skickar han från tomma intet ett hej. Liksom en påminnelse att hej jag lever. Han blev verklig igen, varför? Varför nu?

Åh kära vänner som jag anser som vänner som läser här, varför är jag så lätt att distrahera tankarna på? Jag skrev ett hej tillbaka utan större tanke på vad jag annars skulle skrivit. Får blixtsnabbt tillbaka ett skratt utskrivet och en fråga av vad som händer.
Vad kan han tänkas mena med det tänker jag, vad som händer mellan han & mig.. varför skulle han undra det, eller vad jag gör? Efter viss betänketid skriver jag att jag inte gör mycket och om det nu var det han menade, sen frågade jag vad han själv gjorde.

Tjugo minuter senare har han fått mig att sitta här och skriva det här. Jag hatar hur han är! Hur han alltid varit och antagligen alltid kommer vara. Jag sitter och analyserar, tänker, undrar, plågas. Varför tillåter jag ens mig själv att bli såhär. Det som gått så länge. Det är ju över. Men ändå får han mig att en stund sluta andas igen.


I can go on (just holding on to times)


han har fått mig men det är i samma veva han tappar intresset, att man skulle bli en sån som blir tråkig när man äntligen slår upp portarna och river ner alla murar man ägnat så mycket tid att bygga upp
nu låter det på mig som .. äh vem bryr sig om hur jag låter jag skriver för mig själv av mig själv ur mig själv, jag är bara tacksam över en kastad mening någon gång en sen kväll efter
kanske för mycket egen tid, egna tankar
dela med er med mina

jag känner mer för varje dag hur jag riktigt bara suktar trånar tänker och snart bubblar jag sönder, men när jag väl är i närheten vet jag som alltid med honom inte hur jag ska agera
har alltid haft en försvarsmekanism inbyggd inpräntad och omöjlig att göra sig av med jag försöker jag anstränger men ibland har man inte nog med strängar
som en fiol
jag är en egen idioti man måste ta mig som jag är ta mig och upskatta mig för det jag simply är, är det för mycket begärt?
en medalj till den som tar sig an mig men han har suktat trånat tänkt i över ett år
han kanske har gett upp nu

då är det mitt fel
men sen tänker jag fortfarande
mycket

trånar

there's a million reasons for you to go



Jag tror jag ska sluta analysera människor för ingen är ändå vettig.


the sun will set (for you)

 

en gång spelade bilden någon roll när den representerade att jag inte längre var ensam med ett lakan över huvudet, du hade kommit ditunder och nu satt vi där både två. nu är jag back on square one för länge sen och en liten mer tid.
nu är jag inne i den månad jag släppte in mycket men tappade massor. jag funderade framochtillbaka hela tiden om det kanske inte skulle göra så ont ändå att släppa det jag höll på att falla så handlöst kär i. att det kanske inte skulle märkas
bara gå förbi gå över

snart ett år senare & livet bort som jag pratat om sitter jag här och jag kommer fortfarande ihåg
känslan av första kvällen jag inte kunde ta bort mina läppar från dina, mjuka precis lagom blöta och långa kyssar jag skulle gå smaka på under veckor framöver.
vilken lycka & härlighet vad jag steg in
in i något som skulle bli en av mina värsta smärtor någonsin. men är inte kärlek bitterljuv? inget gott som inte har något ont med sig och precis tvärtom

kursivt tjockt eller bara normalt så är det så det ligger till
kärlek gör ont och är det bästa som finns men ibland
önskar jag mig lite mindre
av alltihop

The first cut is the deepest

Ibland undrar jag om vi måste förlora för att våga vinna eller om det var tvärtom men att människan trasslade ihop allt på egen hand. Och jag vet ju att jag inte hör ihop med nån för det har nästan stått skrivet i pannan på mig för många gånger, men helt plötsligt fick jag en känsla av att vi faktiskt hör ihop. Ni vet att man kan prata med sina vänner på fik ibland om att man vore kille så vore man han, och nåt sa mig just att jag vore du. Du vet att du vore jag, det är så jag menar. Ska jag förklara igen för det skulle behövas för min egen skull.
Men jag är inte nåt sånt där kär som jag varit för många gånger redan för att inte ens levt tjugo år.

Och nu tror ni (en, två stycken) som läser att "jaha nu har hon nåt jävla intresse igen" men han har ju som alltid varit runtomkring. "Alltid" velat ha mig men jag har gjort vad jag kan för att trycka iväg, sparka iväg, slå iväg. Ett resultat av rädsla för kärlek? Jag tror jag har ställt till det alldeles för mig själv, den här gången var det jag och ingen annan utom jag. Har jag inte sagt hur mycket jag älskar mig själv?



Nej the first cut is the deepest och mitt blev för djupt
för snett
för trasigt
för oläkbart
hålet finns alltid kvar även om det är en skorpa


I don't trust myself with loving you

Jag skulle kunna plita ner ett millångt inlägg om hur många gånger jag fått bevisat för mig att människor är idioter, alla alla alla och det finns bara ett fåtal undantag. Men jag ska bespara er, och mig det genom att bara lämna det såhär. För jag kan inte säga det nog med gånger egentligen, men folk är verkligen idioter. Eller har jag bara haft turen att träffa allihop?

Men ibland undrar jag om det är smärtan som känns mer
och de som inte är idioter bara är där
För smärtan gör ju ont, det bra bara är

Life will smile for you

Huvudet skrev små lappar och la innanför ögonlocken imorse när jag slummrade till på jobbet. Jag saknar dig inte alls även fast det kan låta fint som i film, även om hjärtat gjorde ett försök att slå lite hårdare när jag läste att du officiellt var in a relationship med henne på nån dum sida. Jag stoppade hjärtslaget innan det bröt ut och här sitter jag med ett intakt hjärta, för nu, och är riktigt nöjd med det. Jag tror faktiskt inte jag har skrattat så mycket som jag gjorde idag på en halv sån där evighet, och kan ni tänka er att det var en skön känsla. Ibland skrattade jag åt fåniga saker, och helt orealistiska men är inte hela livet rätt orealistiskt ibland. Jo tänk er att det är det, och det är jag med. Ibland. Man får vara det.

Ett skratt förlänger livet
även om det bara känns så
just då


Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt

Att det fortfarande tar i mig så hårt att läsa och faktiskt se att dom är lyckliga svider i mig och vad som kallas hjärta. Varför? Jag vet inte hur jag ska smita undan, springa ifrån men det verkar ta mer tid och verkar inte ha gått över än även om jag hoppats länge. Och trott.
Vad gör man då en sånhär gång, jag har i alla fall bestämt mig för att inte allt mer ofta slänga ut hjärtat bara sådär, ge det till någon som lovar att ta hand om det, men man vet aldrig säkert förrän efteråt. Ska man börja leva flera veckor, månader framåt? Nej det förstår ju vem som helst att det funkar inte. Men jag måste vara mer försiktig vem jag ger bort mig till, och nu låter det som att jag går runt på veckodagar och slänger små bitar av mitt hjärta hit och dit till människor som passerar, men då förstår ni mig fel.

Ni ska veta hur mycket jag tycker om att tycka om någon, och nu låter det igen som att jag bara gillar någon för att. Jag är inte kär i kärleken även om jag ibland fått små halvt dammiga bevis på att det kan vara sant. Men dimma var det, inget mer än man bara kan blåsa bort. Pust och frust så är det borta. Det är att leka med eld, jag vet, att dra upp det här igen för jag har sett i mina ögon att du försvann för länge sen. Jag tog en liten textbit från Melissa men ingen har väl dött av lite lånat.

Jag gav faktiskt upp för länge sen, men ändå fortsätter jag drömma. Då undrar jag om det är något jag hoppas sådär halvt ska hända, för jag drömmer ju faktiskt varje gång att du antingen tar upp telefonen, slår mitt nummer eller att jag slängs in i ditt rum och så börjar vi prata. Jag säger att jag inte saknar dig men det tror jag inte att jag gör heller, men varför beter jag mig som att det är precis vad jag gör.

Men ibland skulle jag ju bara vilja ha dig som jag hade dig förut. Särskilt nu. Nu när det närmar sig precis ett år sen allt spännande började hända och vi började faktiskt utveckla nåt. Nu springer jag bara runt på jobbet och hinner aldrig ner till stan, jag träffar bara vänner när jag råkar eller bestämmer och ibland slänger jag en tanke på dig. Tänk att jag säger "dig" igen här. Det trodde jag inte när jag först gav upp, la bort tankarna. Men dom är ju tydligen uppe igen. Men vad ska man säga, ett år senare och musik som påminner så hårt om det lilla liv vi delade under en så kort men underbar period. Varför hänger man sig ens fast? Oj vad det springer ord ur munnen på mig nu, ingen har nog orkat läsa.

Ibland vill man bara ha det man en gång hade.

Frigör mig

Man kan tro att man frigjort sig från en smärta, men viljan att känna av den litegrann igen kan vara ett tecken på att den faktiskt finns kvar. Lite. I mitt fall verkar det vara så. Idag, en dag som inte många andra, jag tog farväl av min farfar och det var begravning och många sorger grävdes fram helt ofrivilligt. Förlusten av min oj så älskade pappa, och andra förlorade kärlekar. Det är märkligt vad begravningar jagar fram för känslor och tankar.
Jag kommer verkligen på mig själv att tänka tankar jag inte reagerar på, som att tänka att nästa sommar kanske vi ses när jag gör det där, eller att i höst är jag kanske inte här och undra om det kommer att märkas? Jag är konstig som ens tänker så, och inte blir det bättre av att det kommer av bara farten, att det är en vanlighet så att jag inte ens tycker det är konstigt.
Jag har liksom inte släppt allt än. Jag undrar om man någonsin släpper något sådär helt helt? Ja, det ska stå två gånger. Men om jag tänker efter så tror jag inte det, att man någonsin släpper någon som lagt ett frö i ens hjärta en gång i tiden. Och som jag önskar mig själv att alltid tänka, och jag försöker att alltid göra det, så är smärta ett litet pris att betala för minnen. Minnen som ibland kan vara det vackraste man har. Det enda man har. Man ska vara rädd om dem. Men jag tror det är dags att bli hel nu.


Det är inget du vet så lite om som just det här



Stå ut med mig
jag behöver dig




Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, ingen kommer minnas om 100 år

Hejdlöst gråt. Hysteriska andetag som får en att nästan svimma av andnöd. Tusentals tankar som strömmar fram och tillbaka i huvudet. Oändliga tårar lika stora som ett vattenfall varje en. Varför känner jag så stor kontakt till att gråta? Till de där saltvattendropparna som ibland kan strömma nedför kinderna så det känns som man just duschat. Att känna att man vill gå ut någonstans där ingen eller alla hör, och bara skrika ur sig alla känslor och bort två lungor.

Jag vill gråta.

Får jag säga så? Är det mänskligt att be om att få gråta, känna lite smärta när man egentligen redan bär på så mycket. Men äntligen har man lyckats springa och kämpa sig fram till den här klippan där man får vila en stund, innan resten av berget ligger framför ens fötter. Är det normalt? Är jag normal? Jag har aldrig räknat in mig till den skaran av normala människor, vad nu definationen för normal någonsin kommer vara. I mina ögon är det inte jag.


Jag ville bara ringa för att säga att jag älskar dig.


Jag känner mig så obotligt fruktansvärt ensam. Och jag vill älska någon. Vara rädd för att jag älskar någon så mycket att själva ådrorna riskerar att gå av. Att jag riskerar att förblöda av att hjärtat är för skört av kärlek som pumpar.

Fields of gold.



Du flyger nog där uppe, du flög nog iväg redan på balkongen. Du ville ut i solen, med ett äpple i din hand. Men något brast på vägen, något satt stopp för ditt fortsatta rikliga liv i full fart. Oj vilket aktivt liv du levde älskade.
Men det var det här jag önskade dig, en fridfull depart där du inte egentligen fattade något själv. Mitt i alla planer av kurser du skulle leda, saker att lära ut & människor att berika. När du var på topp.

Men vad jag kommer sakna dig. Oj vad jag kommer sakna dig.

Jag vet inte ens.

Okej här sitter jag. Jag sitter framför en dator som tillhör mig själv, min yngre syster vet jag sitter vid en som tillhör henne. Mamma nämnde att hon ligger & vilar. Min äldre syster kanske träffar en vän för att prata. Och farmor, ja hon sitter nog hemma. Utan farfar.
Alla vi gör dessa saker medan min älskade farfar ligger & kämpar för sitt liv. Precis som jag alltid vetat utifrån egna erfarenheter så kan livet vända totalt på så lite som tre sekunder.

Jag satt och tittade på The Persiut Of Happyness med en vän, och det slog mig då, så som Will Smiths karaktär säger i början "man kan nog aldrig riktigt bli lycklig, det är bara en evig strävan". Även om det känns sorgligt & dystert att tänka så, så ligger det en sanning i. En halv eller hel har jag inte bestämt mig för än.
På jobbet igår tog mitt hjärta små stopp i sin rytm, & utifrån mitt förflutna med hjärtproblemen så blev jag orolig men det slog snabbt över. Tillbaka till tillbakablicken så satt vi där framför filmen, men livet stannar upp. När kvinnan som gav mig liv ringer & berättar att farfars hjärta stannat. Mitt hjärta, hans hjärta. Jag kan inte hejda den isvarma känslan som sveper över hela mig, igenom hela mig.

Att jag ens sitter här & skriver om något som precis just nu, i den här jävla sekunden händer mig.. jag finner det absurt. Men samtidigt vet jag inte var jag annars ska vända mig. Nu får jag det att låta ännu mer tragiskt då jag utger mig själv för att inte ha någon annan att prata om min farfars kritiska tillstånd än en krasslig sida på internet. Missförstå mig rätt nu, jag har människor men just nu har jag ingen.

Orden tog slut. Jag vet inte vad jag ska fortsätta med. Allt bara rinner ur mig som blod. Precis som det blodet som fortsätter rinna ur farfar pågrund av den propplösande medicinen. Dom tror att han fått en jordklot i liknelse till storleken till hjärtinfarkt. Jag orkar inte.

Att jag ens sitter här. Huvudet vet inte ens var det ska ta vägen. Var ska JAG ta vägen? Jag vet bara att jag orkar inte förlora någon fler. Då kommer hela världen rasa samman och återigen tar orden slut. När jag tänker på en möjlig utgång ur detta. Han kan försvinna. Gå iväg, gå bort. Aldrig mer prata. Aldrig är ett ord jag är fruktansvärt ovän med & jag vill inte komma närmare det ordet för fem öre. Allt jag önskar är att farfar får säga fler ord. Nu är när mina slut.

Vi satt i gräset som växte i takt till himlen.


Slängde en blick mot fönstret, utanför vilar en rosaskimmrande himmel väl svarvad med ljusblått, även fast det är kväll. Och precis som alla dagar jag någonsin levt är det då alla tankar kommer krypandes. Krånglar sig, & kringlar sig fast innanför hinnan som täcker både alla mina minnen men även några av mina långt tillbaka gömda känslor.

Som jag både tyst & försiktigt avslöjade senast så ska jag få hjälp. Vad jag hoppas, med att både tolka & kontrollera alla tankar som ibland kan bubbla så bryskt innanför ögon, hud & hjärta. Jag tror det kan vara något bra, även fast jag inför min syster vägrade inse det just då, då hon berättade vad hon hade för planer för mig. Men jag har svårt ibland att erkänna inför människor (& mig själv) att någon annan faktiskt kan ha tagit ett mer rätt beslut om mig, än vad jag själv någonsin skulle kunna göra.

Jag ska prata med någon. Någon som inte har en bild av mig, vem jag är, vad jag är. Men jag är rädd att jag kommer sätta stopp för mig själv, bygga upp ett murliknande skydd runtomkring mig för att inte riktigt släppa in den här människan innanför mitt huvud. Jag är rädd för vad denne ska hitta. Jag vågar inte ens leta i mig själv.

Även om jag är livrädd, så är det här vad jag måste göra. Jag måste ta itu med mig själv innan jag själv gör slut på mig helt & hållet.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0