Jag vet inte ens.
Okej här sitter jag. Jag sitter framför en dator som tillhör mig själv, min yngre syster vet jag sitter vid en som tillhör henne. Mamma nämnde att hon ligger & vilar. Min äldre syster kanske träffar en vän för att prata. Och farmor, ja hon sitter nog hemma. Utan farfar.
Alla vi gör dessa saker medan min älskade farfar ligger & kämpar för sitt liv. Precis som jag alltid vetat utifrån egna erfarenheter så kan livet vända totalt på så lite som tre sekunder.
Jag satt och tittade på The Persiut Of Happyness med en vän, och det slog mig då, så som Will Smiths karaktär säger i början "man kan nog aldrig riktigt bli lycklig, det är bara en evig strävan". Även om det känns sorgligt & dystert att tänka så, så ligger det en sanning i. En halv eller hel har jag inte bestämt mig för än.
På jobbet igår tog mitt hjärta små stopp i sin rytm, & utifrån mitt förflutna med hjärtproblemen så blev jag orolig men det slog snabbt över. Tillbaka till tillbakablicken så satt vi där framför filmen, men livet stannar upp. När kvinnan som gav mig liv ringer & berättar att farfars hjärta stannat. Mitt hjärta, hans hjärta. Jag kan inte hejda den isvarma känslan som sveper över hela mig, igenom hela mig.
Att jag ens sitter här & skriver om något som precis just nu, i den här jävla sekunden händer mig.. jag finner det absurt. Men samtidigt vet jag inte var jag annars ska vända mig. Nu får jag det att låta ännu mer tragiskt då jag utger mig själv för att inte ha någon annan att prata om min farfars kritiska tillstånd än en krasslig sida på internet. Missförstå mig rätt nu, jag har människor men just nu har jag ingen.
Orden tog slut. Jag vet inte vad jag ska fortsätta med. Allt bara rinner ur mig som blod. Precis som det blodet som fortsätter rinna ur farfar pågrund av den propplösande medicinen. Dom tror att han fått en jordklot i liknelse till storleken till hjärtinfarkt. Jag orkar inte.
Att jag ens sitter här. Huvudet vet inte ens var det ska ta vägen. Var ska JAG ta vägen? Jag vet bara att jag orkar inte förlora någon fler. Då kommer hela världen rasa samman och återigen tar orden slut. När jag tänker på en möjlig utgång ur detta. Han kan försvinna. Gå iväg, gå bort. Aldrig mer prata. Aldrig är ett ord jag är fruktansvärt ovän med & jag vill inte komma närmare det ordet för fem öre. Allt jag önskar är att farfar får säga fler ord. Nu är när mina slut.
Alla vi gör dessa saker medan min älskade farfar ligger & kämpar för sitt liv. Precis som jag alltid vetat utifrån egna erfarenheter så kan livet vända totalt på så lite som tre sekunder.
Jag satt och tittade på The Persiut Of Happyness med en vän, och det slog mig då, så som Will Smiths karaktär säger i början "man kan nog aldrig riktigt bli lycklig, det är bara en evig strävan". Även om det känns sorgligt & dystert att tänka så, så ligger det en sanning i. En halv eller hel har jag inte bestämt mig för än.
På jobbet igår tog mitt hjärta små stopp i sin rytm, & utifrån mitt förflutna med hjärtproblemen så blev jag orolig men det slog snabbt över. Tillbaka till tillbakablicken så satt vi där framför filmen, men livet stannar upp. När kvinnan som gav mig liv ringer & berättar att farfars hjärta stannat. Mitt hjärta, hans hjärta. Jag kan inte hejda den isvarma känslan som sveper över hela mig, igenom hela mig.
Att jag ens sitter här & skriver om något som precis just nu, i den här jävla sekunden händer mig.. jag finner det absurt. Men samtidigt vet jag inte var jag annars ska vända mig. Nu får jag det att låta ännu mer tragiskt då jag utger mig själv för att inte ha någon annan att prata om min farfars kritiska tillstånd än en krasslig sida på internet. Missförstå mig rätt nu, jag har människor men just nu har jag ingen.
Orden tog slut. Jag vet inte vad jag ska fortsätta med. Allt bara rinner ur mig som blod. Precis som det blodet som fortsätter rinna ur farfar pågrund av den propplösande medicinen. Dom tror att han fått en jordklot i liknelse till storleken till hjärtinfarkt. Jag orkar inte.
Att jag ens sitter här. Huvudet vet inte ens var det ska ta vägen. Var ska JAG ta vägen? Jag vet bara att jag orkar inte förlora någon fler. Då kommer hela världen rasa samman och återigen tar orden slut. När jag tänker på en möjlig utgång ur detta. Han kan försvinna. Gå iväg, gå bort. Aldrig mer prata. Aldrig är ett ord jag är fruktansvärt ovän med & jag vill inte komma närmare det ordet för fem öre. Allt jag önskar är att farfar får säga fler ord. Nu är när mina slut.
Kommentarer
Trackback
