Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, ingen kommer minnas om 100 år
Hejdlöst gråt. Hysteriska andetag som får en att nästan svimma av andnöd. Tusentals tankar som strömmar fram och tillbaka i huvudet. Oändliga tårar lika stora som ett vattenfall varje en. Varför känner jag så stor kontakt till att gråta? Till de där saltvattendropparna som ibland kan strömma nedför kinderna så det känns som man just duschat. Att känna att man vill gå ut någonstans där ingen eller alla hör, och bara skrika ur sig alla känslor och bort två lungor.
Jag vill gråta.
Får jag säga så? Är det mänskligt att be om att få gråta, känna lite smärta när man egentligen redan bär på så mycket. Men äntligen har man lyckats springa och kämpa sig fram till den här klippan där man får vila en stund, innan resten av berget ligger framför ens fötter. Är det normalt? Är jag normal? Jag har aldrig räknat in mig till den skaran av normala människor, vad nu definationen för normal någonsin kommer vara. I mina ögon är det inte jag.
Jag vill gråta.
Får jag säga så? Är det mänskligt att be om att få gråta, känna lite smärta när man egentligen redan bär på så mycket. Men äntligen har man lyckats springa och kämpa sig fram till den här klippan där man får vila en stund, innan resten av berget ligger framför ens fötter. Är det normalt? Är jag normal? Jag har aldrig räknat in mig till den skaran av normala människor, vad nu definationen för normal någonsin kommer vara. I mina ögon är det inte jag.
Kommentarer
Postat av: appe
Jag kan också känna så. Att det inte är tillåtet att gråta eller tycka synd om sig själv. Men ibland vill man bara det, gråta, för en stund, när det bara känns, allt för mycket. Jag gör det genom att leta upp en låt, som jag vet vad jag kommer få av. Då kommer det som på beställning.
Normalt eller inte.. alternativet skulle var att inte känna, stänga av, det är inget som jag vill ha iaf. Det är aldrig otillåtet att känna.
Trackback
