The first cut is the deepest
Ibland undrar jag om vi måste förlora för att våga vinna eller om det var tvärtom men att människan trasslade ihop allt på egen hand. Och jag vet ju att jag inte hör ihop med nån för det har nästan stått skrivet i pannan på mig för många gånger, men helt plötsligt fick jag en känsla av att vi faktiskt hör ihop. Ni vet att man kan prata med sina vänner på fik ibland om att man vore kille så vore man han, och nåt sa mig just att jag vore du. Du vet att du vore jag, det är så jag menar. Ska jag förklara igen för det skulle behövas för min egen skull.
Men jag är inte nåt sånt där kär som jag varit för många gånger redan för att inte ens levt tjugo år.
Och nu tror ni (en, två stycken) som läser att "jaha nu har hon nåt jävla intresse igen" men han har ju som alltid varit runtomkring. "Alltid" velat ha mig men jag har gjort vad jag kan för att trycka iväg, sparka iväg, slå iväg. Ett resultat av rädsla för kärlek? Jag tror jag har ställt till det alldeles för mig själv, den här gången var det jag och ingen annan utom jag. Har jag inte sagt hur mycket jag älskar mig själv?
Nej the first cut is the deepest och mitt blev för djupt
för snett
för trasigt
för oläkbart
hålet finns alltid kvar även om det är en skorpa
