granaterimagen, slutar som det vill

Jag har ofta klandrat mig själv för att fatta tycke för fort, tycka om någon på alldeles för knakiga grunder. Men egentligen är det väl inte mig själv att klandra om en människa fångar mitt intresse, det är ju inte jag själv som säger åt denne vad den ska göra. Den bara gör det, och fångar mitt intresse.

Jag har återvänt från en frisk fläkt och jag träffade en lika frisk fläkt under själva blåsten. En människa, en man. Swept me off my feet om man kan säga så, men där handlade det ju inte mer om en vecka. Är en vecka för lite för att fastna litegrann? Inte fastna så att jag inte tar mig loss, för tekniskt sett är jag ju redan loss eftersom jag sitter här massor av mil ifrån honom och han har varit hemma i mer än en vecka, medan jag kom igår. Jag har inte fastnat, men han har liksom fastnat på näthinnan, eller innanför pannbenet. Vad ni själva tänker passande.
Och jag ska erkänna att jag saknar ju att störa mig på att han ibland skriker den där frasen hans vän hade gjort en gång, och nu mer driver han och hans vänner med honom genom att skrika ut det. Jag saknar också att pilla på hans sträng på magen som är så ljus att man nästan inte ser den, men alldeles lagom för att bara hålla handen ovanför eller precis på och få en sån där pirr-i-magen känsla bara för att jag avgudar hans mage och hans abs. Saknar hela han faktiskt, att bara gå en promenad och önska lite för hårt att det aldrig skulle ta slut.

Men allt har ju sitt slut, precis vad jag sa till honom men i hopp om att jag bara pratade skit och att vi faktiskt skulle ses snart igen. Vi pratar ju nu också, men inte lika mycket och det är ju inte direkt lika live och nära som det var där nere. Saknar att ha honom i samma rum bara och vakna av att jag svettas ihjäl för att det är så in i helvete varmt, men det gör inget han låg ju bredvid. Fick en blomma, den gick sönder men jag skulle ju tänka på han ändå.

Så den där filmen, vi skulle tänkas kunna hoppa över 10 år av den och bara prata med varandra direkt. Liksom ta ödet i egna händer, precis vad jag gjorde. Han undrade om veckan utan honom varit bra, självklart var den det svarade jag men att den hade givetvis varit bättre i hans närvaro.

Nej, hej säger jag och jag står på marken även om jag flyger lite ovanför den. Ibland.
När jag saknar honom. T boy.