granaterimagen, slutar som det vill

Man kan tro att man frigjort sig från en smärta, men viljan att känna av den litegrann igen kan vara ett tecken på att den faktiskt finns kvar. Lite. I mitt fall verkar det vara så. Idag, en dag som inte många andra, jag tog farväl av min farfar och det var begravning och många sorger grävdes fram helt ofrivilligt. Förlusten av min oj så älskade pappa, och andra förlorade kärlekar. Det är märkligt vad begravningar jagar fram för känslor och tankar.
Jag kommer verkligen på mig själv att tänka tankar jag inte reagerar på, som att tänka att nästa sommar kanske vi ses när jag gör det där, eller att i höst är jag kanske inte här och undra om det kommer att märkas? Jag är konstig som ens tänker så, och inte blir det bättre av att det kommer av bara farten, att det är en vanlighet så att jag inte ens tycker det är konstigt.
Jag har liksom inte släppt allt än. Jag undrar om man någonsin släpper något sådär helt helt? Ja, det ska stå två gånger. Men om jag tänker efter så tror jag inte det, att man någonsin släpper någon som lagt ett frö i ens hjärta en gång i tiden. Och som jag önskar mig själv att alltid tänka, och jag försöker att alltid göra det, så är smärta ett litet pris att betala för minnen. Minnen som ibland kan vara det vackraste man har. Det enda man har. Man ska vara rädd om dem. Men jag tror det är dags att bli hel nu.