granaterimagen, slutar som det vill

Slängde en blick mot fönstret, utanför vilar en rosaskimmrande himmel väl svarvad med ljusblått, även fast det är kväll. Och precis som alla dagar jag någonsin levt är det då alla tankar kommer krypandes. Krånglar sig, & kringlar sig fast innanför hinnan som täcker både alla mina minnen men även några av mina långt tillbaka gömda känslor.

Som jag både tyst & försiktigt avslöjade senast så ska jag få hjälp. Vad jag hoppas, med att både tolka & kontrollera alla tankar som ibland kan bubbla så bryskt innanför ögon, hud & hjärta. Jag tror det kan vara något bra, även fast jag inför min syster vägrade inse det just då, då hon berättade vad hon hade för planer för mig. Men jag har svårt ibland att erkänna inför människor (& mig själv) att någon annan faktiskt kan ha tagit ett mer rätt beslut om mig, än vad jag själv någonsin skulle kunna göra.

Jag ska prata med någon. Någon som inte har en bild av mig, vem jag är, vad jag är. Men jag är rädd att jag kommer sätta stopp för mig själv, bygga upp ett murliknande skydd runtomkring mig för att inte riktigt släppa in den här människan innanför mitt huvud. Jag är rädd för vad denne ska hitta. Jag vågar inte ens leta i mig själv.

Även om jag är livrädd, så är det här vad jag måste göra. Jag måste ta itu med mig själv innan jag själv gör slut på mig helt & hållet.