Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt
Att det fortfarande tar i mig så hårt att läsa och faktiskt se att dom är lyckliga svider i mig och vad som kallas hjärta. Varför? Jag vet inte hur jag ska smita undan, springa ifrån men det verkar ta mer tid och verkar inte ha gått över än även om jag hoppats länge. Och trott.
Vad gör man då en sånhär gång, jag har i alla fall bestämt mig för att inte allt mer ofta slänga ut hjärtat bara sådär, ge det till någon som lovar att ta hand om det, men man vet aldrig säkert förrän efteråt. Ska man börja leva flera veckor, månader framåt? Nej det förstår ju vem som helst att det funkar inte. Men jag måste vara mer försiktig vem jag ger bort mig till, och nu låter det som att jag går runt på veckodagar och slänger små bitar av mitt hjärta hit och dit till människor som passerar, men då förstår ni mig fel.
Ni ska veta hur mycket jag tycker om att tycka om någon, och nu låter det igen som att jag bara gillar någon för att. Jag är inte kär i kärleken även om jag ibland fått små halvt dammiga bevis på att det kan vara sant. Men dimma var det, inget mer än man bara kan blåsa bort. Pust och frust så är det borta. Det är att leka med eld, jag vet, att dra upp det här igen för jag har sett i mina ögon att du försvann för länge sen. Jag tog en liten textbit från Melissa men ingen har väl dött av lite lånat.
Jag gav faktiskt upp för länge sen, men ändå fortsätter jag drömma. Då undrar jag om det är något jag hoppas sådär halvt ska hända, för jag drömmer ju faktiskt varje gång att du antingen tar upp telefonen, slår mitt nummer eller att jag slängs in i ditt rum och så börjar vi prata. Jag säger att jag inte saknar dig men det tror jag inte att jag gör heller, men varför beter jag mig som att det är precis vad jag gör.
Men ibland skulle jag ju bara vilja ha dig som jag hade dig förut. Särskilt nu. Nu när det närmar sig precis ett år sen allt spännande började hända och vi började faktiskt utveckla nåt. Nu springer jag bara runt på jobbet och hinner aldrig ner till stan, jag träffar bara vänner när jag råkar eller bestämmer och ibland slänger jag en tanke på dig. Tänk att jag säger "dig" igen här. Det trodde jag inte när jag först gav upp, la bort tankarna. Men dom är ju tydligen uppe igen. Men vad ska man säga, ett år senare och musik som påminner så hårt om det lilla liv vi delade under en så kort men underbar period. Varför hänger man sig ens fast? Oj vad det springer ord ur munnen på mig nu, ingen har nog orkat läsa.
Ibland vill man bara ha det man en gång hade.
Vad gör man då en sånhär gång, jag har i alla fall bestämt mig för att inte allt mer ofta slänga ut hjärtat bara sådär, ge det till någon som lovar att ta hand om det, men man vet aldrig säkert förrän efteråt. Ska man börja leva flera veckor, månader framåt? Nej det förstår ju vem som helst att det funkar inte. Men jag måste vara mer försiktig vem jag ger bort mig till, och nu låter det som att jag går runt på veckodagar och slänger små bitar av mitt hjärta hit och dit till människor som passerar, men då förstår ni mig fel.
Ni ska veta hur mycket jag tycker om att tycka om någon, och nu låter det igen som att jag bara gillar någon för att. Jag är inte kär i kärleken även om jag ibland fått små halvt dammiga bevis på att det kan vara sant. Men dimma var det, inget mer än man bara kan blåsa bort. Pust och frust så är det borta. Det är att leka med eld, jag vet, att dra upp det här igen för jag har sett i mina ögon att du försvann för länge sen. Jag tog en liten textbit från Melissa men ingen har väl dött av lite lånat.
Jag gav faktiskt upp för länge sen, men ändå fortsätter jag drömma. Då undrar jag om det är något jag hoppas sådär halvt ska hända, för jag drömmer ju faktiskt varje gång att du antingen tar upp telefonen, slår mitt nummer eller att jag slängs in i ditt rum och så börjar vi prata. Jag säger att jag inte saknar dig men det tror jag inte att jag gör heller, men varför beter jag mig som att det är precis vad jag gör.
Men ibland skulle jag ju bara vilja ha dig som jag hade dig förut. Särskilt nu. Nu när det närmar sig precis ett år sen allt spännande började hända och vi började faktiskt utveckla nåt. Nu springer jag bara runt på jobbet och hinner aldrig ner till stan, jag träffar bara vänner när jag råkar eller bestämmer och ibland slänger jag en tanke på dig. Tänk att jag säger "dig" igen här. Det trodde jag inte när jag först gav upp, la bort tankarna. Men dom är ju tydligen uppe igen. Men vad ska man säga, ett år senare och musik som påminner så hårt om det lilla liv vi delade under en så kort men underbar period. Varför hänger man sig ens fast? Oj vad det springer ord ur munnen på mig nu, ingen har nog orkat läsa.
Ibland vill man bara ha det man en gång hade.
Kommentarer
Trackback
