you and me, and all those weekends
att ett så uttjatat ord kan få en sån ruggig känsla att bara äta upp halva magen. Jag sitter och bara är mig själv det bästa jag kan efter en kväll med bästavännen och vad händer. Har hittat halva mig själv igen efter en kollison med något jag trodde var något nyfunnet men jag vet aldrig riktigt vad som är bäst för mig tror jag. Jo, gamla kärleken skickar ett hej. Om så bara på ett litet sms så skickar han från tomma intet ett hej. Liksom en påminnelse att hej jag lever. Han blev verklig igen, varför? Varför nu?
Åh kära vänner som jag anser som vänner som läser här, varför är jag så lätt att distrahera tankarna på? Jag skrev ett hej tillbaka utan större tanke på vad jag annars skulle skrivit. Får blixtsnabbt tillbaka ett skratt utskrivet och en fråga av vad som händer.
Vad kan han tänkas mena med det tänker jag, vad som händer mellan han & mig.. varför skulle han undra det, eller vad jag gör? Efter viss betänketid skriver jag att jag inte gör mycket och om det nu var det han menade, sen frågade jag vad han själv gjorde.
Tjugo minuter senare har han fått mig att sitta här och skriva det här. Jag hatar hur han är! Hur han alltid varit och antagligen alltid kommer vara. Jag sitter och analyserar, tänker, undrar, plågas. Varför tillåter jag ens mig själv att bli såhär. Det som gått så länge. Det är ju över. Men ändå får han mig att en stund sluta andas igen.
Det gamla kommer alltid att spöka. När det händer, stanna upp. Försök inte hindra känslorna som kommer, distrahera dem eller fördömma dem. Låt de komma, känn dem, förstå dem. Sen kan du själv bestämma hur du ska agera, och vilka känslor du ska ta till dig.
Ta kontrollen, men inte genom att försöka ignorera det inre, känslorna, känn dem, känn dig själv, agera utifrån ditt inre. Var medveten om det inre, då har du kontrollen.
Jag önskar jag levde som jag lärde... någon gång... jag var nära att bli lockad och förlorad av det gamla i veckan också. Utan att veta vad det var vid tillfället, lät jag mig lockas, förföras... nästan så att jag glömde bort mig själv. Klarar inte att försvara mig mot det förflutna, fortfarande, fast man tror att det är pase.
