Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå.
Vad får dig att vilja leva?
Just idag, just ikväll tvivlar jag som aldrig förut. Jag vilade ögonen på en film jag inte sett förut, & begreppet kärlek fick en större betydelse än den haft förut. Var befinner sig den här mr.right, och kommer man emot alla odds faktiskt hitta sin en vacker dag, en regnig eller varför inte den sämsta man någonsin haft?
Jag tycks bara träffa på sådana människor som ska stjäla mitt hjärta innan jag hunnit säga till om något, innan jag fått en chans att säga nej, hålla tillbaka. Kan bero på att jag ger bort små delar av hjärtat alldeles för lätt, men det är inget jag kan rå för, det bara blir. Men att få en bit tillbaka, det är inte min sak. Inget jag fått ta del av mer än en, & faktiskt en halv gång.
Den enda gång jag fått känna på riktig färgsprakande, hudkittlande, huvudvärkssprängande kärlek var när jag slutade högstadiet. Kan man uppleva sån kärlek då? Det var sån där kärlek att jag ibland var tvungen att ringa till kärleken mitt i natten bara för att berätta att jag älskade honom. (Oj vad länge sen det var jag sa att jag älskade någon..). Jag kunde gråta för att jag inte ens kunde ägna en halv tanke på hur det vore utan honom.
Men samtidigt, oavsett om det var i slutet av högstadiet & höll sig in på gymnasiet - där det senare tragiskt nog led mot sitt slut, kan det ha varit äkta? Eller vad pratar jag om, jag tvivlar inte en sekund på om det vi hade faktiskt var äkta. Jag älskade honom så mycket att all den kärlek jag kände inte fick plats i mig själv.
Så alla dessa vänner & filmer, böcker & tidningar man hör prata om mr.right, när vet man vem han är? Tänk om min mr.right var kärleken jag redan då tyckte mig känna var det. Oavsett om jag var ung & dum (vilket jag fortfarande önskar att jag är, hoppas) så tänk om han var det, är det?
Vi pratar fortfarande varje dag, jag saknar honom när vi inte pratat på länge & när jag träffar honom mår jag bättre än vanligt. Kan det komma sig så att jag faktiskt efter alla dessa år (2) fortfarande gömmer små känslor för honom inuti? Är det faktiskt honom jag ska vara med?
I cry my tears, but they're not for you.
För mitt eget bästa vore det att radera smsen från gamla kärleken, jag vet inte ens varför jag låter dom ta upp plats. De bara ligger där, samlar damm & ser allmänt.. bra ut. Fan. Jag tycker inte det är trist för att det är just han, även om det ibland är trist hur han förändrats, men det är inte för att det är just han. Vill jag tro.
Vad som nog rör mig mest är att någon överhuvudtaget kunde skriva såna där saker till mig. Faktiskt ha i sitt intresse att skriva såna saker, vilja såna saker. Jag har funderat på hur lång tid det kommer ta innan jag springer på någon lika dum människa igen, som är dum nog att fatta intresse i mig alltså. Det dröjer nog.
Ett försök att vara mer än man är.
Utkast från mars 2008.
Att förlora sånt man nästan aldrig haft. En natt för länge sen, en som kom med ovanligt stora förväntningar blev en dyrköpt dimma med alldeles för mycket skrik. Förtjänade någon det? Man kan ställa sig den frågan att hur det nu blev kanske i det stora hela var bäst för alla, bäst för min familjs framsteg och kärleken för min syster.
Det har sagts att i slutändan håller det inte att ge alla andra sin lycka, att se till att alla andra har det där lilla extra och dansar omkring med glitter i ögonen. I slutändan handlar det om att våga vara egoistisk till den nivå att man i alla fall överlever, för vem överlever egentligen utan något man vill ha och behöver för att blodet ska fortsätta rusa sådär obehagligt fort i ådrorna? Vem överlever utan något man bara måste ha.
Men i detta fallet var det inte bäst för mig. Att förlora något jag nästan aldrig haft, men något jag kände i varje blodcell av mig att jag behövde, det var det bästa. Hade jag haft det, hade jag inte haft min syster.
Det kommer stunder i livet då man måste välja utan att man besitter kraften eller den starka viljan nog att göra det. Då kan livet komma att välja åt dig, vilket i den här situationen livet faktiskt gjorde. Jag förlorade honom, men det är möjligt att jag vann mer än jag lyckats se än. Allt jag såg var tårarna som vattnade mina kinder och gjorde mina ögonhålor torra. Nu ser jag ärren som visar att det förflutna faktiskt hände och det går inte att springa ifrån hur fort man än försöker.
Livet är tungt, det är ingen fråga i det. Men hur svårt det än blir så handlar det egentligen bara om att lära sig att leva med det. Man får leva med sina ärr under hud som är skör.
Som jag sagt förut tror jag man alltid kommer ha en del med sig av varje människa man delgett bitar av sitt hjärta till. Det handlar bara om att hitta sätt att stoppa blodflödet efter bitarna rivits bort för all framtid.
Din salta dagg syns tydligt mot din ögonfrans ändå.
Ingen vet så lite om något som hur jag är inuti
& jag önskar någon kunde vilja veta
When you love someone but it goes to waste, could it be worse?
När människor ständigt blir som den här muren, som om & om igen visar & påminner en om att man är omöjlig att älska är det svårt att tro något annat. Jag vet inte & har aldrig vetat vad jag dragit för nitlott i guds lotteri här i livet, varför är det så svårt att tycka något bra om mig? Jag som alltid (läs brukade förut) se mig själv som en glad, lätt människa som får liv i andra människor. Det kanske är dags att få en ny insikt, inse att man kanske är sur, arg, tråkig & omöjlig. Jag vill inte vara sån, men människor ger mig aldrig en anledning att tro något annat.
Om någon minut går jag härifrån & då ses vi nog aldrig mer.
Den här början till en hel sida med funderingar låg i mitt arkiv när jag klickade mig in här för att lätta hjärtat ytterligare. Det blev inte tyst för all framtid, jag hade fel för några dagar sen. Gamla kärleken (fortfarande för er som hänger med) hade igår en speciell dag som krävde vissa gratulationer från olika håll & kanter & jag beslöt mig för att skicka iväg en. Varför inte? Jag har inga hårda, kalla, dumma tankar mot varken honom eller vad han gjort mig längre. Jag har släppt det & igår blev ett bevis. För när jag först några timmar efter jag sänt det insåg att ett svar var att glömma, så gjorde det mig inget. För jag hade visat att jag var så mycket högre upp än honom.
Rätt vad det är sitter jag och trallar med telefonen & det plingar, vilket är vad jag tror ett litet meddelande sänt från en vän som jag just textat med. Men vad ser jag, gamla kärlekens namn på displayen. Jag tänkte först att det var som min mobil brukar göra, ändra namn men att det faktiskt är någon annan. (ibland tror jag att den gör så med flit för att få mitt blod att rusa lite fortare). Men tänka sig, det var han. Han svarade ett lätt & stilrent Tack! Och jag tog ett steg framåt.
En av alla dom som en gång undrat vem jag är.
Någon som förstår mig, någon som kan lösa mig & bara göra det utan spel eller regler. Nu pratar jag inte om kärlekskrig & en soldat som ska ta mig med storm med sin vita springare, allt jag söker är en vän. En vän som vet vem jag är utan att riktigt känna mig, utan att bara genom mina ord höra vem jag är. Genom mina ögon se vem jag är. Var hittar jag denna vän? Jag letar efter dig nu, för jag behöver en vän.
Jag var tvungen att ta något som verkade vara sant.
Haley & Nathan - All I Need,
tänk om man hittade sitt sånt
För tänk om du ska ut men snubblar på dina skosnören.
Ska jag erkänna något så gillar jag inte människor. Eller så gillar jag dom för mycket överlag så att alla bara blir dåliga ändå. Det känns som att det finns mer människor i mitt liv som gör saker dåliga, men egentligen är det nog bara att de får mer fokus av mig. För det är så att man njuter inte av något förrän det blir värre. Om livet var "som vanligt igår", njuter man inte av det förrän livet verkligen är ruttet idag. Varför krävs det alltid något sämre för att få oss att öppna ögonen, få oss att verkligen inse vad vi har, har haft? Jag gillar inte människor för vad de alltid lyckas göra mot mig.
Fear no darkness, promised child.
Det finns stunder man för en sväng blir nöjd med sig själv, med sin tillvaro. Är det här en sån stund? Jag sitter här & för en kort minut känns det som att jag klarar mig precis som jag är just nu, precis med allt jag har & allt jag är. Min livstillvaro känns tillräcklig och jag tror faktiskt att jag kan klara mig igenom sommaren ganska bra. Visserligen kommer det alltid farthinder & saker på vägen man aldrig räknat med, men det är bara att ta det som det kommer. Just nu känner jag mig tillräcklig, och för stunden så räcker ju det.
Timo Räisänen
Vänner med förmåner?
I miss the way the sunshine would light up your face
I miss all the little things
I never thought that they'd mean everything to me
Såhär går det inte att göra. När någon visar minsta lilla tycke för mig, vare sig det gäller ord, kroppspråk, via ett meddelande eller ett leende. Vad det än gäller, hur det än blir så planterar jag egna frön i mage, huvud, hjärta & själ. Såna där onödigt som i slutändan bara leder till att man går sönder, av att det slagit rot så djupt, så hårt att man inte kan göra annat än skära bort alltihop & allt som en gång rört vid det. Man skär bort små bitar av sig själv hela tiden, under hela livets gång ligger det bitar av en själv på golvet för en att kliva på, trampa på. För andra att göra det också, kliva sönder.
Ärligt vet jag inte vad jag nu håller på med, när jag kommit närmare min första & enda riktigt kärlek här i livet nu på senare tid. Jag har haft många funderingar i skallen kring honom, och aldrig riktigt förstått var de ska leda. Sen när han visar sig sårbar, öppnar sitt hjärta (som jag kan lova er med hela mitt, att han är väldigt varsam med att visa) & berättar de mest djupa sakerna man kan tänka sig. Varför gör han så? Jag har aldrig riktigt kommit underfund med den han varit sen vi faktiskt var tillsammans för några år tillbaka. Men nu, dessa dagar, har det varit som att det var precis som då. Inget har känts konstigt, & inget har varit annorlunda. Det var som att det var vi. Men hur är det egentligen? Återigen är jag rädd för mig själv, och jag vet inte vad jag behöver just nu faktiskt. Jag skulle behöva hjälp med att få reda på det.
Jag känner saker hit & dit, men vad är det som faktiskt är sant?
För livet kan verka så snabbt medan döden verkar långsam.
för det är då det tar slut när det väl börjat
Cause you were loving yes you were loving somebody else.
Jag ä kärleksförvirrad & intresseradpåhittad. Alltså jag vet verkligen inte hur jag känner för nånting. Varken människa eller sak. Jag har spenderat kvällen med att fira student, inta alkohol & ha en trevlig tid. Lyckligtvis råkade jag infinna mig inom samma meter som intresset, ni vet den där människan som är så farligt fin att jag blir rädd. Det nya intresset.
Till en början gjorde det mig ingenting, & vi pratade väl i minutrar för att senare skiljas åt. Det gjorde mig påmind om hur vacker han från första början faktiskt är, & hur mycket jag inte skulle lida av om jag faktiskt låg i hans intresse. Men sen fångade vi varandra för att ha varandra fångna hela kvällen. Vi pratade i ungefärliga massor av timmar, det kan jämföras med hela kvällen. Skulle gärna fått vara fler timmar för min del.
Det enda som tar bort det rosa skimmrande från den här kvällen är att han lättade sitt hjärta för mig. Visst kan det tas som något färgsprakande & underbart, men han berättade vem han tyckte om & varför han gjorde det. Jag försökte, trots mitt intresse & trots att jag såg hela tiden hur vacker han är, hjälpa honom & verkligen säga vad jag tänkte, tyckte, kände. Hoppas jag var till någon hjälp. Och jag hoppas verkligen han känner att vi är närmare nu än vi var förut.
Jag såg brudens bäste vän här i veckan, & kan det inte bara bli en sån historia.
Ditt glamourösa hopp om lyckovärld i skymningen blev en bitter vandring hem i singular.
Nu kokar alla tankar inuti mig att jag inte ens får ut något vettigt här. Åh jag vill bara skrika! Jag vill få ur mig allt, skriva bort alla bekymmer & smärtor & elakheter som bitit sig fast inuti skallen. Varför är jag så konstig? Ibland orkar jag liksom inte med mig själv, fast det handlar inte om att orka nu, jag vill inte vara som jag är. Jag vill inte.
