granaterimagen, slutar som det vill

Jag hörde någon säga att innan man älskar sig själv kan man inte låta någon annan göra det. Då blir det den här muren som ständigt säger att den människan kan omöjligt älska dig, det är något fel & den borde egentligen hata dig, bråka med dig, sparka på dig. Jag älskar inte mig själv, & jag har aldrig lärt mig att göra det.
När människor ständigt blir som den här muren, som om & om igen visar & påminner en om att man är omöjlig att älska är det svårt att tro något annat. Jag vet inte & har aldrig vetat vad jag dragit för nitlott i guds lotteri här i livet, varför är det så svårt att tycka något bra om mig? Jag som alltid (läs brukade förut) se mig själv som en glad, lätt människa som får liv i andra människor. Det kanske är dags att få en ny insikt, inse att man kanske är sur, arg, tråkig & omöjlig. Jag vill inte vara sån, men människor ger mig aldrig en anledning att tro något annat.