Vänner med förmåner?
I miss the years that we erased
I miss the way the sunshine would light up your face
I miss all the little things
I never thought that they'd mean everything to me
Såhär går det inte att göra. När någon visar minsta lilla tycke för mig, vare sig det gäller ord, kroppspråk, via ett meddelande eller ett leende. Vad det än gäller, hur det än blir så planterar jag egna frön i mage, huvud, hjärta & själ. Såna där onödigt som i slutändan bara leder till att man går sönder, av att det slagit rot så djupt, så hårt att man inte kan göra annat än skära bort alltihop & allt som en gång rört vid det. Man skär bort små bitar av sig själv hela tiden, under hela livets gång ligger det bitar av en själv på golvet för en att kliva på, trampa på. För andra att göra det också, kliva sönder.
Ärligt vet jag inte vad jag nu håller på med, när jag kommit närmare min första & enda riktigt kärlek här i livet nu på senare tid. Jag har haft många funderingar i skallen kring honom, och aldrig riktigt förstått var de ska leda. Sen när han visar sig sårbar, öppnar sitt hjärta (som jag kan lova er med hela mitt, att han är väldigt varsam med att visa) & berättar de mest djupa sakerna man kan tänka sig. Varför gör han så? Jag har aldrig riktigt kommit underfund med den han varit sen vi faktiskt var tillsammans för några år tillbaka. Men nu, dessa dagar, har det varit som att det var precis som då. Inget har känts konstigt, & inget har varit annorlunda. Det var som att det var vi. Men hur är det egentligen? Återigen är jag rädd för mig själv, och jag vet inte vad jag behöver just nu faktiskt. Jag skulle behöva hjälp med att få reda på det.
Jag känner saker hit & dit, men vad är det som faktiskt är sant?
I miss the way the sunshine would light up your face
I miss all the little things
I never thought that they'd mean everything to me
Såhär går det inte att göra. När någon visar minsta lilla tycke för mig, vare sig det gäller ord, kroppspråk, via ett meddelande eller ett leende. Vad det än gäller, hur det än blir så planterar jag egna frön i mage, huvud, hjärta & själ. Såna där onödigt som i slutändan bara leder till att man går sönder, av att det slagit rot så djupt, så hårt att man inte kan göra annat än skära bort alltihop & allt som en gång rört vid det. Man skär bort små bitar av sig själv hela tiden, under hela livets gång ligger det bitar av en själv på golvet för en att kliva på, trampa på. För andra att göra det också, kliva sönder.
Ärligt vet jag inte vad jag nu håller på med, när jag kommit närmare min första & enda riktigt kärlek här i livet nu på senare tid. Jag har haft många funderingar i skallen kring honom, och aldrig riktigt förstått var de ska leda. Sen när han visar sig sårbar, öppnar sitt hjärta (som jag kan lova er med hela mitt, att han är väldigt varsam med att visa) & berättar de mest djupa sakerna man kan tänka sig. Varför gör han så? Jag har aldrig riktigt kommit underfund med den han varit sen vi faktiskt var tillsammans för några år tillbaka. Men nu, dessa dagar, har det varit som att det var precis som då. Inget har känts konstigt, & inget har varit annorlunda. Det var som att det var vi. Men hur är det egentligen? Återigen är jag rädd för mig själv, och jag vet inte vad jag behöver just nu faktiskt. Jag skulle behöva hjälp med att få reda på det.
Jag känner saker hit & dit, men vad är det som faktiskt är sant?
Kommentarer
Trackback
