granaterimagen, slutar som det vill

Ska jag erkänna något så gillar jag inte människor. Eller så gillar jag dom för mycket överlag så att alla bara blir dåliga ändå. Det känns som att det finns mer människor i mitt liv som gör saker dåliga, men egentligen är det nog bara att de får mer fokus av mig. För det är så att man njuter inte av något förrän det blir värre. Om livet var "som vanligt igår", njuter man inte av det förrän livet verkligen är ruttet idag. Varför krävs det alltid något sämre för att få oss att öppna ögonen, få oss att verkligen inse vad vi har, har haft? Jag gillar inte människor för vad de alltid lyckas göra mot mig.