granaterimagen, slutar som det vill

Vad får dig att vilja leva?

Den frågan trillade framför mig för en tid sedan. Varje gång jag läste frågan om & om igen, kan jag lova er att mitt hjärta tog ett hopp mellan sekundens hjärtslag & det kommande. Jag kom fram till att kärlek är antagligen anledningen till att man dag efter dag fortsätter. Kom fram till.

Just idag, just ikväll tvivlar jag som aldrig förut. Jag vilade ögonen på en film jag inte sett förut, & begreppet kärlek fick en större betydelse än den haft förut. Var befinner sig den här mr.right, och kommer man emot alla odds faktiskt hitta sin en vacker dag, en regnig eller varför inte den sämsta man någonsin haft?
Jag tycks bara träffa på sådana människor som ska stjäla mitt hjärta innan jag hunnit säga till om något, innan jag fått en chans att säga nej, hålla tillbaka. Kan bero på att jag ger bort små delar av hjärtat alldeles för lätt, men det är inget jag kan rå för, det bara blir. Men att få en bit tillbaka, det är inte min sak. Inget jag fått ta del av mer än en, & faktiskt en halv gång.

Den enda gång jag fått känna på riktig färgsprakande, hudkittlande, huvudvärkssprängande kärlek var när jag slutade högstadiet. Kan man uppleva sån kärlek då? Det var sån där kärlek att jag ibland var tvungen att ringa till kärleken mitt i natten bara för att berätta att jag älskade honom. (Oj vad länge sen det var jag sa att jag älskade någon..). Jag kunde gråta för att jag inte ens kunde ägna en halv tanke på hur det vore utan honom.
Men samtidigt, oavsett om det var i slutet av högstadiet & höll sig in på gymnasiet - där det senare tragiskt nog led mot sitt slut, kan det ha varit äkta? Eller vad pratar jag om, jag tvivlar inte en sekund på om det vi hade faktiskt var äkta. Jag älskade honom så mycket att all den kärlek jag kände inte fick plats i mig själv.

Så alla dessa vänner & filmer, böcker & tidningar man hör prata om mr.right, när vet man vem han är? Tänk om min mr.right var kärleken jag redan då tyckte mig känna var det. Oavsett om jag var ung & dum (vilket jag fortfarande önskar att jag är, hoppas) så tänk om han var det, är det?

Vi pratar fortfarande varje dag, jag saknar honom när vi inte pratat på länge & när jag träffar honom mår jag bättre än vanligt. Kan det komma sig så att jag faktiskt efter alla dessa år (2) fortfarande gömmer små känslor för honom inuti? Är det faktiskt honom jag ska vara med?