Ett försök att vara mer än man är.
Utkast från mars 2008.
Att förlora sånt man nästan aldrig haft. En natt för länge sen, en som kom med ovanligt stora förväntningar blev en dyrköpt dimma med alldeles för mycket skrik. Förtjänade någon det? Man kan ställa sig den frågan att hur det nu blev kanske i det stora hela var bäst för alla, bäst för min familjs framsteg och kärleken för min syster.
Det har sagts att i slutändan håller det inte att ge alla andra sin lycka, att se till att alla andra har det där lilla extra och dansar omkring med glitter i ögonen. I slutändan handlar det om att våga vara egoistisk till den nivå att man i alla fall överlever, för vem överlever egentligen utan något man vill ha och behöver för att blodet ska fortsätta rusa sådär obehagligt fort i ådrorna? Vem överlever utan något man bara måste ha.
Men i detta fallet var det inte bäst för mig. Att förlora något jag nästan aldrig haft, men något jag kände i varje blodcell av mig att jag behövde, det var det bästa. Hade jag haft det, hade jag inte haft min syster.
Det kommer stunder i livet då man måste välja utan att man besitter kraften eller den starka viljan nog att göra det. Då kan livet komma att välja åt dig, vilket i den här situationen livet faktiskt gjorde. Jag förlorade honom, men det är möjligt att jag vann mer än jag lyckats se än. Allt jag såg var tårarna som vattnade mina kinder och gjorde mina ögonhålor torra. Nu ser jag ärren som visar att det förflutna faktiskt hände och det går inte att springa ifrån hur fort man än försöker.
Livet är tungt, det är ingen fråga i det. Men hur svårt det än blir så handlar det egentligen bara om att lära sig att leva med det. Man får leva med sina ärr under hud som är skör.
Som jag sagt förut tror jag man alltid kommer ha en del med sig av varje människa man delgett bitar av sitt hjärta till. Det handlar bara om att hitta sätt att stoppa blodflödet efter bitarna rivits bort för all framtid.
