Ditt glamourösa hopp om lyckovärld i skymningen blev en bitter vandring hem i singular.
Jag var ute & gick en söndagskväll som denna, ensam påväg hem med mina tankar närmast till hands. Varför äter dom mig levande? Jag känner mig ensammast i hela världen om att ibland tänka så mycket så att huvudet nästan spricker, att håret tillochmed svider till. Jag försöker hitta alla tänkbara svar, tänker sönder alla möjliga felaktigheter & saker som skulle kunna sänka mig. Jag är min egen största fiende & som jag sagt förut är man alltid sitt eget största idioti. Jag är ett levande bevis.
Nu kokar alla tankar inuti mig att jag inte ens får ut något vettigt här. Åh jag vill bara skrika! Jag vill få ur mig allt, skriva bort alla bekymmer & smärtor & elakheter som bitit sig fast inuti skallen. Varför är jag så konstig? Ibland orkar jag liksom inte med mig själv, fast det handlar inte om att orka nu, jag vill inte vara som jag är. Jag vill inte.
Nu kokar alla tankar inuti mig att jag inte ens får ut något vettigt här. Åh jag vill bara skrika! Jag vill få ur mig allt, skriva bort alla bekymmer & smärtor & elakheter som bitit sig fast inuti skallen. Varför är jag så konstig? Ibland orkar jag liksom inte med mig själv, fast det handlar inte om att orka nu, jag vill inte vara som jag är. Jag vill inte.
Kommentarer
Postat av: idaf.
bara skrik!
Postat av: sandra
ja, de gör nog tyvärr det alltså, vare sig man gillar't eller inte.
Postat av: linn
allting har verkligen blivit så mycket bättre nu, vi möttes på halva vägen och jag har nog aldrig varit lyckligare.
jag håller med, studentfirandet får aldrig ta slut. det här är nästan bästa tiden i mitt liv, jag njuter av varje dag tillsammans med alla. vi måste passa på att njuta nu.
jag är glad att du kommenterar och läser nån gång, känns rikigt roligt. och självklart följer jag dina kluriga tankar och oftast håller jag med.
Trackback
