granaterimagen, slutar som det vill

Jag skulle kunna plita ner ett millångt inlägg om hur många gånger jag fått bevisat för mig att människor är idioter, alla alla alla och det finns bara ett fåtal undantag. Men jag ska bespara er, och mig det genom att bara lämna det såhär. För jag kan inte säga det nog med gånger egentligen, men folk är verkligen idioter. Eller har jag bara haft turen att träffa allihop?

Men ibland undrar jag om det är smärtan som känns mer
och de som inte är idioter bara är där
För smärtan gör ju ont, det bra bara är

Att det fortfarande tar i mig så hårt att läsa och faktiskt se att dom är lyckliga svider i mig och vad som kallas hjärta. Varför? Jag vet inte hur jag ska smita undan, springa ifrån men det verkar ta mer tid och verkar inte ha gått över än även om jag hoppats länge. Och trott.
Vad gör man då en sånhär gång, jag har i alla fall bestämt mig för att inte allt mer ofta slänga ut hjärtat bara sådär, ge det till någon som lovar att ta hand om det, men man vet aldrig säkert förrän efteråt. Ska man börja leva flera veckor, månader framåt? Nej det förstår ju vem som helst att det funkar inte. Men jag måste vara mer försiktig vem jag ger bort mig till, och nu låter det som att jag går runt på veckodagar och slänger små bitar av mitt hjärta hit och dit till människor som passerar, men då förstår ni mig fel.

Ni ska veta hur mycket jag tycker om att tycka om någon, och nu låter det igen som att jag bara gillar någon för att. Jag är inte kär i kärleken även om jag ibland fått små halvt dammiga bevis på att det kan vara sant. Men dimma var det, inget mer än man bara kan blåsa bort. Pust och frust så är det borta. Det är att leka med eld, jag vet, att dra upp det här igen för jag har sett i mina ögon att du försvann för länge sen. Jag tog en liten textbit från Melissa men ingen har väl dött av lite lånat.

Jag gav faktiskt upp för länge sen, men ändå fortsätter jag drömma. Då undrar jag om det är något jag hoppas sådär halvt ska hända, för jag drömmer ju faktiskt varje gång att du antingen tar upp telefonen, slår mitt nummer eller att jag slängs in i ditt rum och så börjar vi prata. Jag säger att jag inte saknar dig men det tror jag inte att jag gör heller, men varför beter jag mig som att det är precis vad jag gör.

Men ibland skulle jag ju bara vilja ha dig som jag hade dig förut. Särskilt nu. Nu när det närmar sig precis ett år sen allt spännande började hända och vi började faktiskt utveckla nåt. Nu springer jag bara runt på jobbet och hinner aldrig ner till stan, jag träffar bara vänner när jag råkar eller bestämmer och ibland slänger jag en tanke på dig. Tänk att jag säger "dig" igen här. Det trodde jag inte när jag först gav upp, la bort tankarna. Men dom är ju tydligen uppe igen. Men vad ska man säga, ett år senare och musik som påminner så hårt om det lilla liv vi delade under en så kort men underbar period. Varför hänger man sig ens fast? Oj vad det springer ord ur munnen på mig nu, ingen har nog orkat läsa.

Ibland vill man bara ha det man en gång hade.

Man kan tro att man frigjort sig från en smärta, men viljan att känna av den litegrann igen kan vara ett tecken på att den faktiskt finns kvar. Lite. I mitt fall verkar det vara så. Idag, en dag som inte många andra, jag tog farväl av min farfar och det var begravning och många sorger grävdes fram helt ofrivilligt. Förlusten av min oj så älskade pappa, och andra förlorade kärlekar. Det är märkligt vad begravningar jagar fram för känslor och tankar.
Jag kommer verkligen på mig själv att tänka tankar jag inte reagerar på, som att tänka att nästa sommar kanske vi ses när jag gör det där, eller att i höst är jag kanske inte här och undra om det kommer att märkas? Jag är konstig som ens tänker så, och inte blir det bättre av att det kommer av bara farten, att det är en vanlighet så att jag inte ens tycker det är konstigt.
Jag har liksom inte släppt allt än. Jag undrar om man någonsin släpper något sådär helt helt? Ja, det ska stå två gånger. Men om jag tänker efter så tror jag inte det, att man någonsin släpper någon som lagt ett frö i ens hjärta en gång i tiden. Och som jag önskar mig själv att alltid tänka, och jag försöker att alltid göra det, så är smärta ett litet pris att betala för minnen. Minnen som ibland kan vara det vackraste man har. Det enda man har. Man ska vara rädd om dem. Men jag tror det är dags att bli hel nu.

Hejdlöst gråt. Hysteriska andetag som får en att nästan svimma av andnöd. Tusentals tankar som strömmar fram och tillbaka i huvudet. Oändliga tårar lika stora som ett vattenfall varje en. Varför känner jag så stor kontakt till att gråta? Till de där saltvattendropparna som ibland kan strömma nedför kinderna så det känns som man just duschat. Att känna att man vill gå ut någonstans där ingen eller alla hör, och bara skrika ur sig alla känslor och bort två lungor.

Jag vill gråta.

Får jag säga så? Är det mänskligt att be om att få gråta, känna lite smärta när man egentligen redan bär på så mycket. Men äntligen har man lyckats springa och kämpa sig fram till den här klippan där man får vila en stund, innan resten av berget ligger framför ens fötter. Är det normalt? Är jag normal? Jag har aldrig räknat in mig till den skaran av normala människor, vad nu definationen för normal någonsin kommer vara. I mina ögon är det inte jag.

Jag känner mig så obotligt fruktansvärt ensam. Och jag vill älska någon. Vara rädd för att jag älskar någon så mycket att själva ådrorna riskerar att gå av. Att jag riskerar att förblöda av att hjärtat är för skört av kärlek som pumpar.

Okej här sitter jag. Jag sitter framför en dator som tillhör mig själv, min yngre syster vet jag sitter vid en som tillhör henne. Mamma nämnde att hon ligger & vilar. Min äldre syster kanske träffar en vän för att prata. Och farmor, ja hon sitter nog hemma. Utan farfar.
Alla vi gör dessa saker medan min älskade farfar ligger & kämpar för sitt liv. Precis som jag alltid vetat utifrån egna erfarenheter så kan livet vända totalt på så lite som tre sekunder.

Jag satt och tittade på The Persiut Of Happyness med en vän, och det slog mig då, så som Will Smiths karaktär säger i början "man kan nog aldrig riktigt bli lycklig, det är bara en evig strävan". Även om det känns sorgligt & dystert att tänka så, så ligger det en sanning i. En halv eller hel har jag inte bestämt mig för än.
På jobbet igår tog mitt hjärta små stopp i sin rytm, & utifrån mitt förflutna med hjärtproblemen så blev jag orolig men det slog snabbt över. Tillbaka till tillbakablicken så satt vi där framför filmen, men livet stannar upp. När kvinnan som gav mig liv ringer & berättar att farfars hjärta stannat. Mitt hjärta, hans hjärta. Jag kan inte hejda den isvarma känslan som sveper över hela mig, igenom hela mig.

Att jag ens sitter här & skriver om något som precis just nu, i den här jävla sekunden händer mig.. jag finner det absurt. Men samtidigt vet jag inte var jag annars ska vända mig. Nu får jag det att låta ännu mer tragiskt då jag utger mig själv för att inte ha någon annan att prata om min farfars kritiska tillstånd än en krasslig sida på internet. Missförstå mig rätt nu, jag har människor men just nu har jag ingen.

Orden tog slut. Jag vet inte vad jag ska fortsätta med. Allt bara rinner ur mig som blod. Precis som det blodet som fortsätter rinna ur farfar pågrund av den propplösande medicinen. Dom tror att han fått en jordklot i liknelse till storleken till hjärtinfarkt. Jag orkar inte.

Att jag ens sitter här. Huvudet vet inte ens var det ska ta vägen. Var ska JAG ta vägen? Jag vet bara att jag orkar inte förlora någon fler. Då kommer hela världen rasa samman och återigen tar orden slut. När jag tänker på en möjlig utgång ur detta. Han kan försvinna. Gå iväg, gå bort. Aldrig mer prata. Aldrig är ett ord jag är fruktansvärt ovän med & jag vill inte komma närmare det ordet för fem öre. Allt jag önskar är att farfar får säga fler ord. Nu är när mina slut.

Slängde en blick mot fönstret, utanför vilar en rosaskimmrande himmel väl svarvad med ljusblått, även fast det är kväll. Och precis som alla dagar jag någonsin levt är det då alla tankar kommer krypandes. Krånglar sig, & kringlar sig fast innanför hinnan som täcker både alla mina minnen men även några av mina långt tillbaka gömda känslor.

Som jag både tyst & försiktigt avslöjade senast så ska jag få hjälp. Vad jag hoppas, med att både tolka & kontrollera alla tankar som ibland kan bubbla så bryskt innanför ögon, hud & hjärta. Jag tror det kan vara något bra, även fast jag inför min syster vägrade inse det just då, då hon berättade vad hon hade för planer för mig. Men jag har svårt ibland att erkänna inför människor (& mig själv) att någon annan faktiskt kan ha tagit ett mer rätt beslut om mig, än vad jag själv någonsin skulle kunna göra.

Jag ska prata med någon. Någon som inte har en bild av mig, vem jag är, vad jag är. Men jag är rädd att jag kommer sätta stopp för mig själv, bygga upp ett murliknande skydd runtomkring mig för att inte riktigt släppa in den här människan innanför mitt huvud. Jag är rädd för vad denne ska hitta. Jag vågar inte ens leta i mig själv.

Även om jag är livrädd, så är det här vad jag måste göra. Jag måste ta itu med mig själv innan jag själv gör slut på mig helt & hållet.

Jag ska tydligen få hjälp.