granaterimagen, slutar som det vill

Jag borde vara för fylld av alkohol för att ens kunna hitta inlogget hit, men det gör jag av någon anledning. Varför är alla alla, och inte ens ett litet undantag, alla, jag träffar helt fylld av idioti? Bara ett ihopplock av idioter som jag träffar. Jag borde hitta alla som jag inte träffar. Alla andra kommer jag dra under ett streck från och med nu, ni ger mig inget val.

Snälla ge mig bara någon riktig. Precis så riktig som alla verkar vara, förutom att dom faktiskt ska vara det också. Snälla jag orkar inte.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om känslor som gör en påmind natt & dag om att jag inte har det jag känner att jag måste. Men vad är ett måste? Ett begär, en känsla av beroende. Allt är relativt och alla känner olika men jag känner att jag måste ha för att må så bra jag möjligtvis kan. Klart livet går vidare utan detta måste, men oj så mycket gråare. Man kan gå runt i en grå värld alldeles för länge och ibland bara få snudd på detta som färglägger hela himlen, hela världen och som faktiskt lyfter marken man går på.

Ett begär mina damer och herrar. Oj vad det kan ta kål på en, samtidigt som det ger en så mycket styrka. För det får en att gå upp varje dag och hoppas att idag kanske är den dagen jag får träffa detta måste, eller ta del av det eller faktiskt få en liten del av det.

Åh det är verkligen något jag måste ha. Jag vill och jag måste. Jag tänker nog inte ge upp den här gången, även om jag ständigt blir påmind om riskerna man tar av att känna såhär. Men man vinner inget om man inte riskerar något. Och jag orkar inte lida mer av något jag redan vet att jag kommer göra det utav, om jag nu känt såhär förut pågrund av något liknande är det väl dags att sätta näven fanimig i backen och förhindra det den här gången? Var lite förklok för en gångs skull!

Jag vill ha och jag tänker jobba för det. Sen får det sluta som det gör, inte mer än livet. Inte mer än känslor förgäves, men känslor tar ändå slut någon gång. Kan man hoppas.

Ge mig eld och passion för det är precis vad jag behöver av dig. Jag tror mig behöva, jag vill ha även om jag aldrig visar det. Inte särskilt ofta, håller det inom mig och låter det bara bubbla över. Även fast jag vill skrika mig tom på gator utanför eller innanför det spelar ingen roll bara dom finns där under mig. Jag faller hårt, men jag har inte fallit så pass långt än att mina blåmärken på mina ben passar in. Dom bara finns där. Och jag fortsätter falla även fast jag vet att jag alltid har känslan av att falla lite mer än vad jag egentligen gör. Egentligen borde jag inte lita på mina känslor för dom får mig bara att hamna i problem och trubbel, sårade känslor jag aldrig kommer över. Snarare smyger jag mig under och förbi bara för att komma bort. Och det slutar alltid med att dom kommer ikapp, tillbaka. Inuti.


Res mig upp, men jag saknar dig så jävla mycket.

Fast jag ska inte lura mig själv, jag blir ledsen & jag faller lite neråt när nån sviker. Men jag är väl inte mindre än mänsklig och jag kanske är lite egen och speciell på ett, inte alltid, så bra sätt. Men hittills har jag överlevt även om jag vet att jag antagligen kommer bli min egen död en vacker dag. Även om det oftast är jag själv som överspelar smärtan, men jag kanske bara är sån som känner den lite mer? Kanske lite mer skör även om jag alltid sett mig som stark. Kanske dags att tänka om, fundera på vad jag är för någon egentligen och kanske börja ta hänsyn till min ork. Till min benskörhet, hjärtskörhet. Jag undrar hur många förluster man orkar med.

Som sagt, jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt återigen visade sig att inte vara vad jag trodde, nu när ännu en människa missanvänder mitt förtroende, lovar saker, säger saker som sen bara spolas bort. Jag kanske är ensam om det, men sånt faller jag av. Sen vet jag inte med dig.

En vän sa till mig att jag förväntar mig alltid så mycket. Och det stämmer, på pricken. För inuti huvudet börjar jag knåpa och pussla ihop saker som inte ens hänt än. Och som kanske aldrig händer, och ändå blir jag typ besviken om det inte blir så. Jag måste sluta.


"Let's make the best of tonight."
Graham Colton - Best Days

Det är verkligen ingen överdrivt att när jag väl börjar må bra, känna mig hel och klarar mig helt själv i den vardag jag lever i. Då måste jag hitta något (i de flesta fall någoN) som får mig att må sådär jävla mycket sämre.
Även om jag liksom inte ligger och gråter mig till sömns och inte har någon lust att ens kliva upp på morgonen, så blir jag ändå seg och börjar tänka massa tankar som att jag inte förtjänar vissa saker osv. Kanske jag inte gör det, men jag skulle vilja hoppas. När är det min tur liksom?....

Alla verkar hitta sina saker här i livet, både jobb och människor att dela allt med. Men jag då? Visserligen är jag inte särskilt många år än, men vad gör det när det känns som jag sprungit på snedsteg och vägbulor som om jag vore 40. Innan jag tog min lilla tripp till frisk fläkt så mådde jag bra, min mamma sa även att hon inte hade sett mig må så bra på hur länge som helst. Något i mig verkar då ha ryckt till och letade genast något att dala för. Varför är det så, vet jag inte hur man mår bra så jag gör det säkrast i att må dåligt? Är jag för osäker i rollen man spelar när man är glad, nöjd och kanske lite smålycklig. Alltså jag vet inte, men jag är så less på att fastna för saker jag ändå aldrig får ha som glädjesämnen. T tillexempel, han var ju bara till för att jag skulle må dåligt här hemma igen. Jag är inte den som har det bra, jag orkar liksom inte kämpa emot mer. Det är ju bevisat såå många gånger! Jag är liksom dömd att ha det dåligt. The story of my life.

Är det någon mening att streta emot?

Jag har ofta klandrat mig själv för att fatta tycke för fort, tycka om någon på alldeles för knakiga grunder. Men egentligen är det väl inte mig själv att klandra om en människa fångar mitt intresse, det är ju inte jag själv som säger åt denne vad den ska göra. Den bara gör det, och fångar mitt intresse.

Jag har återvänt från en frisk fläkt och jag träffade en lika frisk fläkt under själva blåsten. En människa, en man. Swept me off my feet om man kan säga så, men där handlade det ju inte mer om en vecka. Är en vecka för lite för att fastna litegrann? Inte fastna så att jag inte tar mig loss, för tekniskt sett är jag ju redan loss eftersom jag sitter här massor av mil ifrån honom och han har varit hemma i mer än en vecka, medan jag kom igår. Jag har inte fastnat, men han har liksom fastnat på näthinnan, eller innanför pannbenet. Vad ni själva tänker passande.
Och jag ska erkänna att jag saknar ju att störa mig på att han ibland skriker den där frasen hans vän hade gjort en gång, och nu mer driver han och hans vänner med honom genom att skrika ut det. Jag saknar också att pilla på hans sträng på magen som är så ljus att man nästan inte ser den, men alldeles lagom för att bara hålla handen ovanför eller precis på och få en sån där pirr-i-magen känsla bara för att jag avgudar hans mage och hans abs. Saknar hela han faktiskt, att bara gå en promenad och önska lite för hårt att det aldrig skulle ta slut.

Men allt har ju sitt slut, precis vad jag sa till honom men i hopp om att jag bara pratade skit och att vi faktiskt skulle ses snart igen. Vi pratar ju nu också, men inte lika mycket och det är ju inte direkt lika live och nära som det var där nere. Saknar att ha honom i samma rum bara och vakna av att jag svettas ihjäl för att det är så in i helvete varmt, men det gör inget han låg ju bredvid. Fick en blomma, den gick sönder men jag skulle ju tänka på han ändå.

Så den där filmen, vi skulle tänkas kunna hoppa över 10 år av den och bara prata med varandra direkt. Liksom ta ödet i egna händer, precis vad jag gjorde. Han undrade om veckan utan honom varit bra, självklart var den det svarade jag men att den hade givetvis varit bättre i hans närvaro.

Nej, hej säger jag och jag står på marken även om jag flyger lite ovanför den. Ibland.
När jag saknar honom. T boy.