granaterimagen, slutar som det vill

Det är verkligen ingen överdrivt att när jag väl börjar må bra, känna mig hel och klarar mig helt själv i den vardag jag lever i. Då måste jag hitta något (i de flesta fall någoN) som får mig att må sådär jävla mycket sämre.
Även om jag liksom inte ligger och gråter mig till sömns och inte har någon lust att ens kliva upp på morgonen, så blir jag ändå seg och börjar tänka massa tankar som att jag inte förtjänar vissa saker osv. Kanske jag inte gör det, men jag skulle vilja hoppas. När är det min tur liksom?....

Alla verkar hitta sina saker här i livet, både jobb och människor att dela allt med. Men jag då? Visserligen är jag inte särskilt många år än, men vad gör det när det känns som jag sprungit på snedsteg och vägbulor som om jag vore 40. Innan jag tog min lilla tripp till frisk fläkt så mådde jag bra, min mamma sa även att hon inte hade sett mig må så bra på hur länge som helst. Något i mig verkar då ha ryckt till och letade genast något att dala för. Varför är det så, vet jag inte hur man mår bra så jag gör det säkrast i att må dåligt? Är jag för osäker i rollen man spelar när man är glad, nöjd och kanske lite smålycklig. Alltså jag vet inte, men jag är så less på att fastna för saker jag ändå aldrig får ha som glädjesämnen. T tillexempel, han var ju bara till för att jag skulle må dåligt här hemma igen. Jag är inte den som har det bra, jag orkar liksom inte kämpa emot mer. Det är ju bevisat såå många gånger! Jag är liksom dömd att ha det dåligt. The story of my life.

Är det någon mening att streta emot?