granaterimagen, slutar som det vill

Jag skulle kunna skriva i evigheter om känslor som gör en påmind natt & dag om att jag inte har det jag känner att jag måste. Men vad är ett måste? Ett begär, en känsla av beroende. Allt är relativt och alla känner olika men jag känner att jag måste ha för att må så bra jag möjligtvis kan. Klart livet går vidare utan detta måste, men oj så mycket gråare. Man kan gå runt i en grå värld alldeles för länge och ibland bara få snudd på detta som färglägger hela himlen, hela världen och som faktiskt lyfter marken man går på.

Ett begär mina damer och herrar. Oj vad det kan ta kål på en, samtidigt som det ger en så mycket styrka. För det får en att gå upp varje dag och hoppas att idag kanske är den dagen jag får träffa detta måste, eller ta del av det eller faktiskt få en liten del av det.

Åh det är verkligen något jag måste ha. Jag vill och jag måste. Jag tänker nog inte ge upp den här gången, även om jag ständigt blir påmind om riskerna man tar av att känna såhär. Men man vinner inget om man inte riskerar något. Och jag orkar inte lida mer av något jag redan vet att jag kommer göra det utav, om jag nu känt såhär förut pågrund av något liknande är det väl dags att sätta näven fanimig i backen och förhindra det den här gången? Var lite förklok för en gångs skull!

Jag vill ha och jag tänker jobba för det. Sen får det sluta som det gör, inte mer än livet. Inte mer än känslor förgäves, men känslor tar ändå slut någon gång. Kan man hoppas.