granaterimagen, slutar som det vill

Fast jag ska inte lura mig själv, jag blir ledsen & jag faller lite neråt när nån sviker. Men jag är väl inte mindre än mänsklig och jag kanske är lite egen och speciell på ett, inte alltid, så bra sätt. Men hittills har jag överlevt även om jag vet att jag antagligen kommer bli min egen död en vacker dag. Även om det oftast är jag själv som överspelar smärtan, men jag kanske bara är sån som känner den lite mer? Kanske lite mer skör även om jag alltid sett mig som stark. Kanske dags att tänka om, fundera på vad jag är för någon egentligen och kanske börja ta hänsyn till min ork. Till min benskörhet, hjärtskörhet. Jag undrar hur många förluster man orkar med.

Som sagt, jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt återigen visade sig att inte vara vad jag trodde, nu när ännu en människa missanvänder mitt förtroende, lovar saker, säger saker som sen bara spolas bort. Jag kanske är ensam om det, men sånt faller jag av. Sen vet jag inte med dig.