far too long I tried to reach you
vem ska jag nu ringa mitt i natten när jag behöver gråta ur och av mig
känslan av att bara ha någon i andra änden, höra andetag som inte är mina någon som bara hör mig men inte dömmer ser alla fel eller känner allt som inte är rätt klagar på mitt tonfall eller mängd av gråt
vem ska nu finnas där tjugofyra sju även om det alltid var fel att du fanns, även om vi skulle avbrutit våra sedvanliga ovanor för länge sen när vi tog slut på riktigt och kärleken inte spirade runt omkring oss sådär flammigt längre
vi blev till människor som bara fanns istället för människor som fanns enbart för varandra jag trivdes, trivdes inte du? du såg ut att trivas
jag saknar dig redan nu, efter tre dagar i tystnad
det är tungt att förlora någon nära hjärtat
det är farligt nära en vana nu
känslan av att bara ha någon i andra änden, höra andetag som inte är mina någon som bara hör mig men inte dömmer ser alla fel eller känner allt som inte är rätt klagar på mitt tonfall eller mängd av gråt
vem ska nu finnas där tjugofyra sju även om det alltid var fel att du fanns, även om vi skulle avbrutit våra sedvanliga ovanor för länge sen när vi tog slut på riktigt och kärleken inte spirade runt omkring oss sådär flammigt längre
vi blev till människor som bara fanns istället för människor som fanns enbart för varandra jag trivdes, trivdes inte du? du såg ut att trivas
jag saknar dig redan nu, efter tre dagar i tystnad
det är tungt att förlora någon nära hjärtat
det är farligt nära en vana nu
once upon a time we had forever
låten säger så mycket
nästan allt
så jag kan va tyst
vi släpper det här nu
även vänner har ett slut
når sin gräns
skiljs
jag önskar jag inte kunde röras
Ibland vill jag inte ha ett hjärta. Jag vill vara en av de hjärtlösa människor jag ägnat nätter att gråta över, för och de människor jag ägnat så många timmar åt att försöka att inte tänka på. Jag vill vara en av dem som inte behöver bry sig och inte heller ha ont i hjärtat, för vad sårar en hjärtlös människa? Säg mig vad en hjärtlös inte kan.
Jag orkar inte vara den som samlar på sig för mycket & bryr sig mycket mer, inte vara den som gråter i kudden eller skriker i sängen för att någon annan stulit något av mig eller burit sig så illa åt att jag inte finner någon annan lösning. Att ha en smärta inuti som bara ekar och blir större för varje gång man inte släpper, utan varje gång man lurar sig själv att den här gången var nog den sista. Eller nu förstår människan nog hur illa den gjort mig.
Men det fungerar inte så. Vissa är helt enkelt till för att såras och vissa för att såra, alla i mitt läge.
the more I had to change I stayed the same, the same
det blev inget mer än det
och ärligt gör det mig inget
vad skönt
you and me, and all those weekends
"hej"
att ett så uttjatat ord kan få en sån ruggig känsla att bara äta upp halva magen. Jag sitter och bara är mig själv det bästa jag kan efter en kväll med bästavännen och vad händer. Har hittat halva mig själv igen efter en kollison med något jag trodde var något nyfunnet men jag vet aldrig riktigt vad som är bäst för mig tror jag. Jo, gamla kärleken skickar ett hej. Om så bara på ett litet sms så skickar han från tomma intet ett hej. Liksom en påminnelse att hej jag lever. Han blev verklig igen, varför? Varför nu?
Åh kära vänner som jag anser som vänner som läser här, varför är jag så lätt att distrahera tankarna på? Jag skrev ett hej tillbaka utan större tanke på vad jag annars skulle skrivit. Får blixtsnabbt tillbaka ett skratt utskrivet och en fråga av vad som händer.
Vad kan han tänkas mena med det tänker jag, vad som händer mellan han & mig.. varför skulle han undra det, eller vad jag gör? Efter viss betänketid skriver jag att jag inte gör mycket och om det nu var det han menade, sen frågade jag vad han själv gjorde.
Tjugo minuter senare har han fått mig att sitta här och skriva det här. Jag hatar hur han är! Hur han alltid varit och antagligen alltid kommer vara. Jag sitter och analyserar, tänker, undrar, plågas. Varför tillåter jag ens mig själv att bli såhär. Det som gått så länge. Det är ju över. Men ändå får han mig att en stund sluta andas igen.
att ett så uttjatat ord kan få en sån ruggig känsla att bara äta upp halva magen. Jag sitter och bara är mig själv det bästa jag kan efter en kväll med bästavännen och vad händer. Har hittat halva mig själv igen efter en kollison med något jag trodde var något nyfunnet men jag vet aldrig riktigt vad som är bäst för mig tror jag. Jo, gamla kärleken skickar ett hej. Om så bara på ett litet sms så skickar han från tomma intet ett hej. Liksom en påminnelse att hej jag lever. Han blev verklig igen, varför? Varför nu?
Åh kära vänner som jag anser som vänner som läser här, varför är jag så lätt att distrahera tankarna på? Jag skrev ett hej tillbaka utan större tanke på vad jag annars skulle skrivit. Får blixtsnabbt tillbaka ett skratt utskrivet och en fråga av vad som händer.
Vad kan han tänkas mena med det tänker jag, vad som händer mellan han & mig.. varför skulle han undra det, eller vad jag gör? Efter viss betänketid skriver jag att jag inte gör mycket och om det nu var det han menade, sen frågade jag vad han själv gjorde.
Tjugo minuter senare har han fått mig att sitta här och skriva det här. Jag hatar hur han är! Hur han alltid varit och antagligen alltid kommer vara. Jag sitter och analyserar, tänker, undrar, plågas. Varför tillåter jag ens mig själv att bli såhär. Det som gått så länge. Det är ju över. Men ändå får han mig att en stund sluta andas igen.
I can go on (just holding on to times)
han har fått mig men det är i samma veva han tappar intresset, att man skulle bli en sån som blir tråkig när man äntligen slår upp portarna och river ner alla murar man ägnat så mycket tid att bygga upp
nu låter det på mig som .. äh vem bryr sig om hur jag låter jag skriver för mig själv av mig själv ur mig själv, jag är bara tacksam över en kastad mening någon gång en sen kväll efter
kanske för mycket egen tid, egna tankar
dela med er med mina
jag känner mer för varje dag hur jag riktigt bara suktar trånar tänker och snart bubblar jag sönder, men när jag väl är i närheten vet jag som alltid med honom inte hur jag ska agera
har alltid haft en försvarsmekanism inbyggd inpräntad och omöjlig att göra sig av med jag försöker jag anstränger men ibland har man inte nog med strängar
som en fiol
jag är en egen idioti man måste ta mig som jag är ta mig och upskatta mig för det jag simply är, är det för mycket begärt?
en medalj till den som tar sig an mig men han har suktat trånat tänkt i över ett år
han kanske har gett upp nu
då är det mitt fel
men sen tänker jag fortfarande
mycket
trånar
there's a million reasons for you to go
Jag tror jag ska sluta analysera människor för ingen är ändå vettig.
the sun will set (for you)
en gång spelade bilden någon roll när den representerade att jag inte längre var ensam med ett lakan över huvudet, du hade kommit ditunder och nu satt vi där både två. nu är jag back on square one för länge sen och en liten mer tid.
nu är jag inne i den månad jag släppte in mycket men tappade massor. jag funderade framochtillbaka hela tiden om det kanske inte skulle göra så ont ändå att släppa det jag höll på att falla så handlöst kär i. att det kanske inte skulle märkas
bara gå förbi gå över
snart ett år senare & livet bort som jag pratat om sitter jag här och jag kommer fortfarande ihåg
känslan av första kvällen jag inte kunde ta bort mina läppar från dina, mjuka precis lagom blöta och långa kyssar jag skulle gå smaka på under veckor framöver.
vilken lycka & härlighet vad jag steg in
in i något som skulle bli en av mina värsta smärtor någonsin. men är inte kärlek bitterljuv? inget gott som inte har något ont med sig och precis tvärtom
kursivt tjockt eller bara normalt så är det så det ligger till
kärlek gör ont och är det bästa som finns men ibland
önskar jag mig lite mindre
av alltihop
