granaterimagen, slutar som det vill

Om jag dog idag. Om jag höll på att dö idag men på något sätt lyckades undkomma döden, vad skulle jag tänka på? Vem skulle jag ringa för att berätta hur mycket jag har insett att den betyder, hur mycket jag känner för den. Åh jag vill känna sådär extra för någon igen, jag vill att hjärtat ska rusa lite fortare bara jag tänker på en doft, ett ställe, ett leende. Låter inte jag sådär härligt klychig nu? Jag vet inte mycket, egentligen rymmer mitt huvud inte mycket av alla saker det kan göra. Ibland undrar jag om jag går miste om saker här i livet för de val jag gjort, men vem undrar inte det. Jag är ganska rädd också, men det vill jag ogärna erkänna förrän jag kommit någon sådär nära som jag egentligen aldrig blir nån. Jag undrar när jag kommer ligga & inte kunna somna för att jag är för bubblig i magen av allt lyckligt som hänt mig. Fjärilar kan det kallas.

För första gången på flera veckor tänkte jag på han som lämnat mig, igår. Han som lämnat mig, mina systrar, livet. Det finns egentligen inte plats för tomheten jag känner för det, men plats gör man. Man har inget val ibland än att acceptera & leva med det. Leva med att någon annan inte lever. Döden är en evighetsfundering & ingenting jag tror man någonsin kommer komma underfund med.

Jag sitter i min ensamhet i den här lägenheten & tankar bubblar ur skallen & egentligen skulle jag kunna sitta här hela natten och bara skriva osammanhängande meningar som ska föreställa att gestalta dem. Men det räcker här, för ibland kommer man till ett tillfälle där det tar stopp.

Om jag dog idag.