Livet är ingen promenad genom chokladfabriken
Det står skrivet i alla böcker som någonsin skrivits, det är en oskriven lag samtidigt som det redan finns inplanterat i allas små babyhuvuden när vi föds - alla har mindre charmiga dagar. Efter arton år i livet, flertalet skor & under krossade drömmar så har jag haft min goda del av dessa dagar, kanske fler än andra & mindre än vissa.
Efter ungefärliga femtio minuter av den rosaskimmriga filmen om "sann kärlek" ikväll så flög en känsla av obehag över mig. Kärlek kärlek & allt vad alla kallar kärlek. Vad är kärlek, finns kärlek? Jag kan passa på att förvarna er redan nu att ni få som tappat er bort på vägen & råkat hamna på denna väldigt inofficiella sida, jag är en kärleks människa med, vad jag själv skulle vilja se mig, ett stort hjärta. Ibland lite för stort, & det har jag fått betala för redan, tro mig vid mina blåa ord.
Jag fastnar lätt, det är inget jag nekar till & blåljuger för er om. Jag fastnar lätt & jag håller hårt vid löften, alla som någonsin lovas ut. Jag har däremot en ovana att träffa på människor som utnyttjar detta & skjuter hål på mina blåa ord, röda drömmar & lila förtroenden.
Appropå färg så har jag en grå kväll, vad jag från början ville komma fram till. Vi alla har dem, somnar ifrån & skrattar bort dem. Dåliga dagar kommer aldrig sluta finnas & bra tider efter en dålig kommer aldrig heller sluta existera. Livet har sin gång & det är ingen fyrverkeripromenad i kärlekslandet rakt igenom. Ibland måste man krypa igenom tusen taggbuskar & svartmålade fönsterglas. Allt man egentligen kan hoppas på är att man hittar en väg ut, att man någon gång hamnar rätt, även om det är fel.
