granaterimagen, slutar som det vill

Det står skrivet i alla böcker som någonsin skrivits, det är en oskriven lag samtidigt som det redan finns inplanterat i allas små babyhuvuden när vi föds - alla har mindre charmiga dagar. Efter arton år i livet, flertalet skor & under krossade drömmar så har jag haft min goda del av dessa dagar, kanske fler än andra & mindre än vissa.

Efter ungefärliga femtio minuter av den rosaskimmriga filmen om "sann kärlek" ikväll så flög en känsla av obehag över mig. Kärlek kärlek & allt vad alla kallar kärlek. Vad är kärlek, finns kärlek? Jag kan passa på att förvarna er redan nu att ni få som tappat er bort på vägen & råkat hamna på denna väldigt inofficiella sida, jag är en kärleks människa med, vad jag själv skulle vilja se mig, ett stort hjärta. Ibland lite för stort, & det har jag fått betala för redan, tro mig vid mina blåa ord.
Jag fastnar lätt, det är inget jag nekar till & blåljuger för er om. Jag fastnar lätt & jag håller hårt vid löften, alla som någonsin lovas ut. Jag har däremot en ovana att träffa på människor som utnyttjar detta & skjuter hål på mina blåa ord, röda drömmar & lila förtroenden.

Appropå färg så har jag en grå kväll, vad jag från början ville komma fram till. Vi alla har dem, somnar ifrån & skrattar bort dem. Dåliga dagar kommer aldrig sluta finnas & bra tider efter en dålig kommer aldrig heller sluta existera. Livet har sin gång & det är ingen fyrverkeripromenad i kärlekslandet rakt igenom. Ibland måste man krypa igenom tusen taggbuskar & svartmålade fönsterglas. Allt man egentligen kan hoppas på är att man hittar en väg ut, att man någon gång hamnar rätt, även om det är fel.

Jag tänkte jag gjorde något smart i att föda en ny sida på internet, där jag tror mig skriva ur mig små funderingar som kliar i huvudet & inuti kroppen. Men när jag sitter här i svarta små byxor & en gul för stor t-shirt så tänker jag mer saker som inte går att plita ner till meningar. Jag sitter mest bara här & sjunger i huvudet på ett språk jag inte tror finns. Precis så låter det ju nu.

Om jag fick välja en förmåga av alla man någonsin kan tänka sig, då vet jag inte vad jag hade valt. Det finns antagligen människor som dansar omkring här på jordklotet som hade valt att flyga, bli osynlig eller vara superstark. Ibland måste jag erkänna att jag skulle vilja kunna höra tankar. Höra vad människor filosoferar om, vad tankarna virvlar omkring runt. Vad människor inte kan släppa taget om.

Visserligen skulle detta kunna göra att man dansar i en helt annan takt, att man dansar helt galen. Men på ett vis vore det behändigt med ett grönt litet facit att förlita sig på när tider & människor blir svåra. Jag skulle dansa hur länge som helst för att få ett litet facit. Skulle inte du?